Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 15 september 2010

Raden av människor (skrivpuff 15 sept - skriv om trafik)

Torsdag 3 juni 1973 Missionsförsamlingens kapell, Östra gatan 12, Västanbo

Raden av människor som ville gå fram och säga något var lång. Det var ovanligt högt i tak för att vara ett kapell. Ljudet av skrapande pinnstolar och sorlet från röster åkte rakt upp, smällde i de grå betongplattorna, ner igen och in i mina känsliga öronsnäckor. Jag tittade uppåt. Ur betongen i taket stack grå och svarta strån ut. Så fult, tänkte jag. De kunde väl i alla fall ha valt ett material som dämpade bruset, som gjorde att atmosfären blev värdig och lugn.

Erik hade rykte om sig att vara både snäll och hjälpsam. Inte så många av hans vänner vågade längre köra bil. De flesta kände sig för darriga och skumögda för att klara av den allt tyngre trafiken, men Erik körde gärna. Han hade en Amazon från 1960 som han skötte om som en kär vän. Den var blänkande mörkblå med vitlackerat tak och han såg alltid till att däckssidorna var gnistrande vitmålade. I den skjutsade han tjänstvilligt alla som hade ärenden in till stan. Han var ju pensionär, hade tid, sa han. Kepsen på taxichauffören var det enda som saknades. Och betalningen.

Nu var Erik död. Bara sjuttiotvå år gammal. Hjärtat stannade. Vem kunde tro att Erik som var så pigg hade ett svagt hjärta? Nu såg jag att hans dotter Hedvig gick fram. Hon vandrade sakta fram i mittgången mellan stolsraderna. Skulle hon hålla tal? Hedvig ställde sig bakom podiet, klarade strupen och började tala, högt. Jag hörde att rösten darrade.

- Min pappa är borta. Min kära pappa som alltid hade tid för mig. Min älskade pappa som aldrig var arg. Aldrig höjde rösten. En ängels tålamod hade han. Nu ÄR du en ängel, pappa, som sitter och tittar ner på oss som är kvar härnere. Du tog hand om oss, mamma och mig. Jag måste leva vidare, utan dig, pappa. Men hur? Pappa, kunde du inte varit kvar här hos oss ett tag till? Pappa.

Jag såg mig omkring, tårar strömmade ner för allas kinder. Mina också. Jag hulkade, snöt mig försiktigt i näsduken. Var Hedvid den sista talaren? Jag hörde stolsben skrapa mot stengolvet. En kvinna reste sig upp i raden framför mig. Vem var det? Nu såg jag, det var ju Barbro. Vad kunde den människan ha att säga?

- Jag vet mycket väl vad ni alla anser om mig. Att jag är en förlorad själ, syndfull och inte älskad av någon, allra minst av Gud. Men det vill jag att ni ska veta att jag VAR älskad. Av Erik. Han dömde mig inte. Han respekterade mig och tyckte om mig som jag var. Han älskade mig på sitt sätt. Det var bara det jag hade att säga.

5 kommentarer:

  1. Litet abrupt slut. Du hade kunnat ge mer relief åt Barbros tal, genom att till exempel skriva ut de andras reaktioner. Gillade bäst takreflektionerna i början.

    SvaraRadera
  2. Intressant läsning. Jag instämmer. Jag vill helt klart veta mer om Barbro! Hennes roll känns inte helt färdigavhandlad, men det kanske kommer en fortsätting? Jag hoppas.

    SvaraRadera
  3. Spännande. Min egen erfarenhet är att man på begravningar kan få höra "sanningar" som varit dolda för oss andra.

    SvaraRadera
  4. Så är det. Alla människor har rätt till kärlek, alla har också möjlighet att bli älskade av någon. JAg håller med om att slutet var abrupt. Man vill alltid veta mer om den som så att säga bara utgör tekniskt sett det perifera. I den här berättelsen var hon ju allt annat än perifer. Cissi

    SvaraRadera
  5. Det känns som att du ger mig en liten skärva av en längre berättelse.

    SvaraRadera