Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 1 december 2010

Adventskalendern

En dag i slutet på november 1960.

- Vi har bara råd att köpa en, säger en, adventskalender. Ni får samsas om en, barn. Vilken vill ni ha?

- Jag vill ha den här med glitter!, ropade Lisa och tog tag i en kalender med tomtefar och tomtemor som pysslade i sitt tomtekök tillsammans med alla sin små tomtenissar. Alla klädda i röda tomtedräkter och röda luvor med vit bred kant var de i full färd med att koka risgrynsgröt i enormt stora svarta gjutjärnsgrytor. Det såg ut som om det regnat silver över hela bilden.

- Nej!, jag vill ha TV-kalendern, hojtade Dennis, det är mycket roligare när man kan följa på TV.

Dennis och Lisas föräldrar hade ingen TV ännu, men deras snälla granne, farbror Fredrik, lät barnen komma in och titta ibland.

- Mamma jag vill inte ha TV-kalendern, den är inte alls lika fin, sa Lisa och strök försiktigt med fingertopparna över glittret.

- Jo!, sa Dennis mitt i en snyftning, jo… ho. Mamma. Det är ju Titteliture som ska öppna luckorna, jag vill se det på TV.

- Jaha, sa mamma, då bestämmer jag, det blir den med glitter. I år. Nästa år blir det TV-kalendern. Då kanske vi till och med har fått råd att köpa egen TV.

Klockan sju på morgonen den 1 december 1960.

- Vem ska öppna första luckan, barn, frågade mamma, Dennis eller Lisa?

- Jag börjar, ropade Lisa.

- Nej, jag, sa Dennis.

- Dennis, du får börja, sa mamma.

Adventskalendern låg på köksbordet. Lisa och Dennis satt med huvudena tätt ihop. Böjda över adventskalendern letade de noggrant med uppspärrade runda glasartade ögon. Metodiskt granskade de varje liten snutt av bilden. Var fanns lucka nummer ett? Dennis tungspets for ut ur munnen och vätte läpparna. Där. Där var den, första luckan. Den hade gömt sig i den minsta tomtenissens lilla luva. Hans små runda barnfingrar skälvde när han försiktigt vände upp luckan.

10 kommentarer:

  1. Jo visst var det så. Förväntningarna var enorma. Du beskriver det bra.

    SvaraRadera
  2. Det är möjligt att texten skulle vunnit på att bara bestå av del 1, dvs det som inträffar i november så läsaren själv får föreställa sig resten, men å andra sidan är det ju en skrivpuff och lucka 1 ska in. :)

    Både styckena är mycket väl skildrade, både när det gäller konflikten mellan syskonen och deras relation till sin mamma och tidskänslan från 1960-talet där du kombinerar fattigdom (vi har bara råd med en kalender till två barn) och förväntan (vi kanske har råd med TV nästa år). Man kan även uppfatta en "konflikt" mellan manligt-kvinnligt / make-hustru i texten, dvs mannen tjänar pengar och vill ha en TV (status) och hustrun har en begränsad kassa som ska räcka till mat och barnens behov.

    Du är väldigt skicklig på att fånga tidsandan när du skriver den här typen av texter.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker också första stycket skulle ha kunnat stå för sig själv. Bra tidskänsla.

    SvaraRadera
  4. Ja, vackert. Att det fanns glädje som var så stor, i det lilla.

    SvaraRadera
  5. Det sista stycket får barnet inom mig att minnas hur det känns när småsaker får en sådär härligt oproportionelig viktighet över sig.

    SvaraRadera
  6. Jag gillar 60-talskänslan och de smått kivandes syskonen...känns realistiskt.

    SvaraRadera
  7. Bra känsla.
    Men en allvarlig fråga och du måste svara? :)

    Titteliture?
    Är det sanning fanns det någon som hette det.
    Jag kallade mig själv för Tittiture typ tills jag var tre.
    Men det var ju på sjuttiotalet och ingen har sagt något om det.
    Måste goggla

    SvaraRadera
  8. Hittade man kan ju fundera vart jag fick mitt namn ifrån.
    Måste ta upp det med mina föräldrar.

    SvaraRadera