Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 2 december 2010

Att bli mentor

Jag blev uppriktigt förvånad när jag öppnade min mun och hörde mig själv säga:

- Men kalla mig din mentor istället då?, sa jag och tittade på tonårsflickan med en min som jag hoppades såg vädjande ut.

- Min mentor? Du menar en mentor lika med en som ger råd?

- Jaa. Nå’t sånt.

- Skulle du vara min mentor? Vad kan du som inte jag kan? För länge sen.

Ellen studerade mig med ett litet leende på läpparna och med sina ljusbruna ögonbryn höjda. Jäkla skitunge, tänkte jag, hon vet var sticket gör mest ont. Jag rätade på ryggen, försökte anlägga en skärpt min.

- Ja, till exempel så har jag levt mycket längre än du. Jag har fått en viss erfarenhet med åren.

- En viss, ja.

- Men du… vi kan väl försöka bli vänner i alla fall. Ta ett steg i taget. Glöm det där med mentor.

Åh, hur jag än formulerar mig blir det fel. Jag bävade inför svaret.

- OK då., sa hon och hötte med pekfingret mot mig. Men att jag någonsin skulle kalla dig mamma., fortsatte Ellen och slog näven i köksbordet, det kan du glömma.

5 kommentarer:

  1. Bra beskrivet om svårigheten i att försöka vara stöd till någon som helst vill stå för sig själv

    SvaraRadera
  2. En styvdotter? Usch kände riktigt hur det gjorde ont i mej.

    SvaraRadera
  3. Ja där har du en fin situation.
    Du fick med otroligt många känslor i texten.
    Både dotterns och "dina" bra

    SvaraRadera