Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 30 oktober 2011

Han reagerade inte

- Hej då! Nu åker jag hem.

Slut på första dagen på nya jobbet. Trött, trött i huvudet. Ska bli skönt att komma hem, slänga sig i soffan, trycka på fjärrkontrollen och inte tänka en enda vettig tanke till förrän imorgon. Jo, det förstås, konstaterade hon medan hon i maklig takt gick ner för trapporna, sköt upp porten och gick ut på gatan. Innan jag slutar tänka måste jag göra i ordning en lätt kvällsmåltid. Kanske en mogen avokado på en handfull ruccola, skivade bifftomater, fint hackad rödlök, översmulad ädelost och duttad salladsdressing över det hela, tänkte hon. Åh jäklar vad sugen jag blev. Hon skyndade på stegen. I nästa ögonblick stannade hon upp. Var ställde jag bilen? Jo, men det var ju där borta, i parkeringshuset. Vilken våning var det? Hon stod i hissen. Vilken knapp skulle hon trycka på? Var det inte längst ner under markytan? Hon tryckte på – 1. Klev ut på parkeringen. Bara några få bilar stod kvar på de gulmarkerade rutorna. Var är den? Nej, inte här. Alls. Hon vände på stället och gick tillbaka till hissen. Åter igen tog hon klivet in. Stod villrådig. Jaha, det är väl bara att ta en våning i taget då. Efter att ha kollat alla sex våningarna tvingades hon konstatera att bilen inte fanns någonstans. Ut på gatan. Ångest blandad med ilska började krypa i kroppen. Jäklar också, hur dum får man vara?! En man i blå overall gick på andra sidan gatan.

- Hallå! Jobbar du här?

Mannen reagerade inte, lufsade helt enkelt vidare ner för gatan, med ryggen mot henne.

- Hallå! skrek hon i en högre tonart.

Äntligen stannade han upp, vände sig om och betraktade henne.

- Jo, ursäkta, men jag kommer inte ihåg var jag ställde min bil i morse. Finns det något mer parkeringsgarage i närheten, än det där? sa hon och pekade åt det håll hon nyss kommit.

- Nej.

- Var kan jag ha ställt den då?

Han ryckte på axlarna.

- Hur ska jag veta det?

Nej, det var en berättigad fråga. Jag skiter nog i honom, tänkte hon och vände på klacken. Men, där stod den ju, mitt framför henne. Parkerad på gatan. Hur i helvete? Hon gick fram till den, sökte med handen efter axelremsväskan. Tomt. Det hängde ingen väska på högra axeln. Handen famlade över andra armen. Nej, inte där heller. Ingen väska och ingen bilnyckel.

7 kommentarer:

  1. Oj vad det skulle kunnat vara mig du skriver om. Jobbig situation, man vill bara spola tiden framåt några timmar... :)

    SvaraRadera
  2. Hu, läskigt! Ger mig creepy feelings. Antagligen för att hon verkar så ensam och utsatt.

    SvaraRadera
  3. Obehagligt verkligen. Du får fram känslan bra.

    SvaraRadera
  4. Åhhh nej - en mardröm som man aldrig skulle vilja uppleva. Bra skildrat!

    SvaraRadera
  5. Det där känner jag igen. Numera skriver jag på mobilen var bilen står. Det har hänt alltför många gånger att den är väck, men en gång för länge sedan var den faktiskt borta på riktigt, stulen.
    Gissa om jag rev mig i håret innan jag förstod att den var stulen.
    Gillar att du skriver hur hon tänker.

    SvaraRadera
  6. Igenkänningsfaktorn är ju bara alltför hög här:)

    SvaraRadera
  7. En aning jobbigt.

    Hittade förresten aldrig tävlingsbidragen. Tycker 1av3 är litet rörig.

    SvaraRadera