Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 3 oktober 2011

Osynlig assistans

Naturen hade under natten förvandlats till is. Allt var inbäddat i bländande vit frost; bilar, hus, gatlamporna och de höga granarna på andra sidan gatan. Hon skrattade till för sig själv. Till och med mannen som hon såg komma gående på gatan nedanför hennes sovrumsfönster hade frost i skägget. Ögonbrynen var vintervita och hans annars bruna pälsmössa hade en vit bred rand längs kanten. Näsan lyste röd mitt i ansiktet.

Det var dags. Klockan var elva på söndagsförmiddagen. Hon bytte om. Längst in på kroppen ett rosablommigt underställ i ylle. Utanpå drog hon på sig mörkblå vindtät jacka och tjocka löpartights från Röhnisch. Sist snörade hon på sig sina Ice bug och satte på sig en gul- och blårandig mössa. De var inte särskilt sköna, joggingdojorna, dålig passform tyckte Emma, men nödvändiga en sådan här bister vinterdag.

Direkt när Emma kom ut på Slottsskogsgatan satte hon av mot Slottsskogen. Förbi tomma snötyngda kolonistugor. Högst upp i första långa backen stannade hon några sekunder, pustade ut. Sen kastade hon sig ut, spurtade ner för backen. Till vänster skymtade hon den isbelagda säldammen. Rakt framför sig syntes en gul fyrkantig restaurangbyggnad. Villa Belle Parc. Taggarna under sulan tog ett kraftigt tag i isen för varje steg. Hon kände sig fullständigt trygg.


- Titta! skrek en kvinna som med möda försökte ta sig uppför den isiga backen, hur gör hon?! Bara kasta sig ner för backen så där?

Emma log för sig själv och fortsatte springa. Avslöjade inget om sin osynliga assistans.

8 kommentarer:

  1. Kul skrivet och fina beskrivningar! :)
    Ser allt framför mig och kan känna vinterkylan bita sig fast... brrrr... ;-)

    SvaraRadera
  2. Vem assisterar? Skorna?
    Göteborg känns igen. Gillar din text.

    SvaraRadera
  3. Kul. Ser det framför mig jag också.

    SvaraRadera
  4. Hon njöt nog av sin "assistans" :)

    SvaraRadera
  5. Ha, ha...jag har tittat på just de där skorna, verkar skitsmarta, och vem vet...om jag börjar springa igen är de en bra assistans

    SvaraRadera
  6. Haha..den texten gillade jag och kände igen mig i! Det där att allt verkar så lätt och så har man osynlig assistans! Hoppas allt är bra med dig. Cissi(kan inte logga in på min blogg, men på informationssidan. Väldigt konstigt, för jag kan skriva inlägg men inte kommentera, för på själva bloggsidan är jag inte inloggad...hmmm)

    SvaraRadera