Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 25 maj 2017

Slutligen


Jag fick en tydlig förnimmelse av att någon misshandlades svårt. Såg framför mig hur en person satt fastbunden och fick sina naglar bortrivna, en efter en, av någon helt fri från empatisk förmåga och utan känsla för sina medmänniskor.
Jag vred på huvudet och kikade bakåt i vagnen. Det var två killar i nedre tonåren. Men ingen misshandlades. De båda skrek varandra rakt in i öronen. Jag drog en djup suck. Ingen idé att säga till. Då skulle de antagligen ge tillbaka genom att vråla lika högt åt mig. Det orkade jag inte med. Efter en stund skrek de mindre vasst. Deras röster blev en aning hesa. För att slutligen tystna helt.
Jag suckade igen och betraktade omgivningen utanför och fick syn på ryggtavlan på en man i lårkorta shorts som var ute och joggade. Det var något konstigt med hans löpteknik. Han flaxade vilt med armarna och viftade liksom med fötterna för varje steg. Det såg oerhört jobbigt ut. Jag fick en plötslig lust att skratta, men kom i nästa stund att tänka på att han kanske hade någon åkomma. Att han inte kunde hjälpa det. Precis då vred mannen på huvudet och våra ögon möttes. Kunde han ha känt att jag betraktade honom? Var det verkligen möjligt? Jag satt ju på spårvagnen. Jag tyckte att hans ögon signalerade ångest. Han stirrade med mörk blick. Sen var han borta.  

 

6 kommentarer:

  1. I vissa situationer kan man verkligen känna att någon tittar på en men ibland noterar man det inte.

    Ha en fortsatt fin torsdag!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag undrar varför han såg så rädd ut? Får en känsla av att det har något med killarna i vagnen att göra..

    SvaraRadera
  3. Bra! Direkt från verkligheten?

    SvaraRadera
  4. Tack för era tankar och kommentarer.

    En del av det taget direkt ur verkligheten, GP!

    SvaraRadera
  5. Början på en skräckis kanske?

    SvaraRadera