Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 5 juni 2011

Ottilias liv


Det var för att Ottilia inte orkade med livet som hon bestämde sig. I flera år funderade hon. Vad skulle hon göra? Dagar, veckor och månader försvann och hon måste komma på en lösning innan det var för sent. Medan hon lätt trippade fram och tillbaka över trägolvet i sitt lilla rum försjönk Ottilia i djupa grubblerier. Iklädd sina ljusblå broderiutsmyckade sidenskor vandrade hon flyktigt fjäderlikt eftersom hon inte ville att någon skulle höra henne och klampa in på rummet och kräva ett svar på vad det var hon höll på med.

Det var en omöjlig tanke att inte få läsa, inte skriva eller studera venetianskt måleri som var hennes allra största passion. Hennes innersta önskan var att få tillfälle att lära sig målarkonstens grunder av en riktig mästare och själv prova på att fullfölja ett äkta konstverk. Hon var inte alls intresserad av att brodera, som sin syster Adele. Eller av att sitta i salongen och konversera sin mor och någon påhälsande granskande eventuell kavaljer. Ottilia kände hur kraften, hennes lust till livet hotade att sakta strila ut ur hennes smala inte ännu fullt utvecklade tonårskropp.

Visserligen tänkte inte hennes föräldrar bjuda bort henne till vem som helst. Naturligtvis skulle det vara en äldre stabil och välbeställd man, kanske en rik grosshandlare. Ottilia försökte hindra tanken att helt och hållet bli tydlig, men den armbågade sig ändå fram. Att vara tvungen att gå i säng med en gammal man. Det gick inte att föreställa sig hur det skulle vara. Hennes axlar riste till i en ofrivillig ilning. Flytta till en fullkomlig främling. Och inte få komma hem. Bara på besök.

Ottilia rätade på ryggen. Kinderna färgades rosa. Nu hade hon bestämt sig. Det skulle hennes föräldrar inte kunna tala emot. Att hon ville bli nunna, flytta till ett kloster.

- Bara under en kort period, skulle hon säga utan att mena det, som ett avbrott för att kunna reflektera över mitt kommande nya gifta liv.

8 kommentarer:

  1. Hon låter nästan desperat, tycker jag, inmålad i ett hörn. Bra berättat.

    SvaraRadera
  2. "Iklädd sina ljusblå broderiutsmyckade sidenskor vandrade hon flyktigt fjäderlikt eftersom hon inte ville att någon skulle höra henne och klampa in på rummet och kräva ett svar på vad det var hon höll på med."
    Gillar!

    SvaraRadera
  3. tänk vilka öden det fanns förr men än idag fast idag kanske det inte är de blå sidenskorna :) bra text blev liksom ett med tiden och rummet

    SvaraRadera
  4. Gripande, gillar som man säger på facebook.

    SvaraRadera
  5. mycket bra, du får inte göra avkall på ditt skrivande!!!!

    SvaraRadera
  6. snabbt och lätt kastar du inte oss i berättelsen, bra!

    SvaraRadera
  7. Mycket bra skrivet, gillar massor

    SvaraRadera
  8. Spännande, jag vill veta hur det gick för tösen!

    SvaraRadera