Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 14 juli 2011

La'gårdskarln

Min farfar var bonde. Tillsammans med sin bror arrenderade han Bernshammars herrgårds jordbruk under många år. Jag och mina syskon tillbringade många sköna somrar med att bada i Hedströmmens iskalla forsar, gömma oss i höstackar, mata höns och reta tjuren. La’gårdskarln på gården var en riktig stofil. Vi tyckte han var konstig och vi var en aning rädda för honom, men mest nyfikna. David hette han, men vi pratade alltid om honom som la’gårdskarln. Han var liten till växten, inte mycket längre än vi som var barn. Dessutom klev han omkring i tre nummer för stora gummistövlar som gjorde att intrycket av honom blev än mer kortväxt. Stövlarna hade han på sig i alla väder, heta som kyligt regniga dagar. Varma sommardagar tog han dock av sig den röd- och blårutiga flanellskjortan och hade bara sin långärmade undertröja i bomull under den mörkblå overallen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg hans hår, det doldes helt och hållet av den mörkblå kepsen med mörka svettfläckar. Det lät så lustigt när han gick. Antagligen för att han fick knipa med tårna för att få stövlarna med sig i varje steg.

- Får vi följa med dig och mota korna? vågade vi fråga ibland.
- Hmpfr, sa han och räckte fram piskan till mig.

Piskan hade han hämtat i naturen. Alltid var den av pil med en tofs gröna blad fortfarande hängande längst ut, som han bara touchade korna med, nästan som om han smekte kossorna över ryggen. Han var djurvän och skulle aldrig ha skadat korna. De behövde bara lite vägledning ibland för att komma hem till mjölkningen i tid. Speciellt Stjärna och Fröken Malva försinkade ofta hemkomsten.
Den sommaren jag fyllde tretton år slutade min farfar och hans bror med lantbruket och pensionerade sig. Hela gårdens attiraljer och interiör gick på auktion. Allt försvann, så även la’gårdskarln. Ibland undrar jag vart han tog vägen.

9 kommentarer:

  1. Det är många som man undrar vad det blev av dem.

    SvaraRadera
  2. Gillar tillbakablickar av det här slaget, det visar att tiden inte har gått så vansinnigt fort trots allt. Kärleksfullt skrivet.

    SvaraRadera
  3. Skulle vilja läsa mer om lagårdskarn

    SvaraRadera
  4. Vad sorgligt... vad blir det av en sån man?

    SvaraRadera
  5. Fin text lite sorgligt slut. Tänker på somrarna hos min mormor. Samma känsla fast ingen
    lagårdskar.

    SvaraRadera
  6. Stort tack för tipset om eboken "Hetta" från Pupill förlag! Laddade genast ner den, och läste bland annat din novell. Gillade den verkligen, en ganska sorglig berättelse och samtidigt väldigt rolig. Snyggt snickrat! :)

    SvaraRadera