Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 21 juli 2011

Lisas envishet (om hastighet)

Hon hade alltid, så länge hon kunde minnas, velat lära sig sporten, men vem skulle kunna bli hennes mentor? Ingen förstod hennes intresse. Nej, tvärtom, de flesta tyckte hon var galen som ville satsa på gång.

- Gång av alla möjliga sporter som finns, sa hennes pappa, måste du välja just den?

- Ja, vadå? Vad har du emot gång som idrott?

- Ja, men lilla Lisa, ser du inte hur fult det är? Sport ska vara snyggt att titta på för åskådarna. En njutning att kolla. Som Usain Bolt, när han springer. Det är vad jag kallar praktfullt.

- Det är för att du inte har förmågan att se skönheten i gångtekniken.

- Nej, jag gör verkligen inte det. Jag tycker bara det ser skämmigt ut. Det ser ut som de har ont. Som om höfterna håller på att gå sönder. För att inte tala om att fötterna ser ut som de ska gå av vid anklarna. Jag blir nervös, sitter bara och hoppas att de ska börja springa istället. Så jag blir lugn, men det gör de aldrig.

Trots alla förmaningar vågade hon. Envist. Lisa tog kontakt med Svenska Gång- och Vandrarförbundet och läste allt hon kom åt om sporten. Började träna och coacha sig själv. Ensam cyklade hon till Slottsskogsvallen hela vägen genom sta’n från hemmet i Lunden. Det spelade ingen roll om det regnade och blåste, träna skulle hon. Varenda dag.

Ensam bland alla snabblöpare tränade hon gång på de svarta kolstubbsbanorna. Runt, runt gick hon med kraftiga steg, höga armbågar och svängande höfter. Hon blev snabbt bättre. Det kändes lätt, som om hennes kropp var specialgjord för gång. Men det var inte förrän hon kontaktade Jane Saville som tiderna märkbart förändrades. Jane Saville som gjort 1:27:44 på tvåmilen för kvinnor. Vilken tjej!

Första gången hon stod på startlinjen i en stor tävling, SM i Växjö, fladdrade det i magen av förväntan och nervositet. Hon kom snabbt iväg i starten, låg lite bakom tätfältet. Halvvägs fick syn på pappa, som stod vid vägkanten. Hon drog med handen över svetten som satt i ögonen. Såg hon rätt? Hade han åkt till Växjö för att se henne? Han vinkade med bägge armarna och ropade:

- Heja Lisa!

En timme senare närmade hon sig mål, låren var som blytunga ekstockar, men hon stretade på. Hon vann inte, men persade med tre minuter. Tre minuter!

7 kommentarer:

  1. Härligt. Den största vinsten var kanske att hennes far var där. Var tvungen att läsa "så jag blir lugn, men det gör de aldrig" innan jag förstod att det syftade på meningen innan. Kanske ett kommatecken istället.

    SvaraRadera
  2. Vilken kul berättelse. Fastnade direkt när jag insåg det handlade om gång!! Sicken härlig sport!! Bra story

    SvaraRadera
  3. Håller med drumalex. Pappan var det bästa. Texten som sådan var både rolig och allvarlig på samma gång

    SvaraRadera
  4. Bra pappa som kom! Gillade historien.

    SvaraRadera
  5. Jag är glad att pappan var med! :-)

    SvaraRadera
  6. Det är nog så många tänker om gång. Att det ser konstigt och besvärligt ut.
    Gillar att pappan kom tillbaka i historien och referenser till tid på flera ställen.

    SvaraRadera
  7. Va härligt att pappa kom!
    Kram

    SvaraRadera