Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 28 december 2011

Om att fördumma

- Jag vill att min dotter ska få utbildning.

Mannen, som stod upp, hade händerna knäppta som i bön. Han var klädd i en fotsid svart klädedräkt och en svart kalott satt på det halvlånga rakt avklippta mörka håret. Medaljongen som hängde i en lång tung kedja runt hans hals svängde till en smula när den snuddade magen.

- Varför det? Vad skulle Alice ha för nytta av det?

Den andre mannen i rummet satt bakom ett litet skrivbord i mahogny. Hans rubinröda kreation i tjock ull låg som en svepning runt hans kopp och dolde stolen han satt i. Han drog sina tjocka läppar inåt, vilket fick honom att se lustig ut, men visade samtidigt en illa dold klentrogenhet.

- Som ni säkert känner till, min herre. Kunskap lägger ingen tyngd till din rygg. Det stärker enbart. Ger henne en värdighet och respekt.

- Menar du att hon skulle kunna tillgodogöra sig undervisning? Som en pojke?

Nu stod mannens mun vidöppen, som om han väntade på att någon skulle mata honom med nästa tugga. Hans bruna ögon vidgades.

- Jag har erfarit att det inte är någon skillnad i intellekt på min son och min dotter. Jag har under lång tid varit uppmärksam på båda. Minsann, min Alice har många gånger visat sig vida mer kvicktänkt.

- Anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt. Akta er så att inte folk börjar misstänka att Alice är en harpyja. Bara gud vet vad som kan hända henne då.

- Jag väjer inte för den faran. Jag framhärdar min yrkan. Inget ni säger kan få mig att ändra åsikt. Det är ni, min herre, om ni tillåter, som borde begrunda.

Mannen stod helt stilla, drog av sig sin kalott och kramade ihop den med bägge händerna, som för att än tydligare visa på sin övertygelse. Tunna svettdroppar strilade nerför pannan och ner i ögonen. Med vänsterhandens fingrar gnuggade han bort svetten, blinkande snabbt några gånger och iakttog sen prästen med klarblå ögon. Det var absolut tyst i rummet under några sekunder.

- Gott nog, sa han till slut, men ni har det fulla ansvaret. Jag ämnar inte stå bakom er om det visar sig vara förspilld tid.

8 kommentarer:

  1. Bra text. Men stackars alla dessa utrotningshotade patriarker! Det ska fan till att lyckas frysa tiden i 1400 år...

    SvaraRadera
  2. Så bra att de snart är utrotade, ropar jag :-D!

    SvaraRadera
  3. Ja visst är det bra att de snart är ett minne blott.
    Bra skrivet

    SvaraRadera
  4. Så himla bra skrivet! Jag satt som klistrad rakt igenom och hade gärna läst mer. Jag önskar dig God fortsättning på alla sätt!

    SvaraRadera
  5. Helt underbart skrivet! Hoppas verkligen de är ett minne blott.

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet fast jag är rädd för att de överlever oss alla. Patriarkerna.

    SvaraRadera
  7. Patriarkerna låter sig inte raderas så lätt. Tyvärr

    SvaraRadera