Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 8 november 2011

Om barnuppfostran


När jag gifte mig fick jag hans släkt på köpet. Nidbilden av den besvärliga elaka svärmodern var i det här fallet helt sann. Det grämde mig, eftersom jag alltid protesterat mot, vad jag ansåg, var en gammal sunkig fördom. Och svärfar infriade även han karikatyren av hur en svärfar ska vara. Han satt oftast djupt nersjunken i sin läsfåtölj i brunrutigt ylletyg och med läsglasögonen vilande mot den lite krokiga näsryggen läste han omsorgsfullt GP från första till sista sidan. Inte ett ljud hördes från hans hörn av rummet och nogsamt lät han bli att lägga märka till omgivningen.

Enligt svärmor gjorde jag allt fel. Speciellt när det gällde barnen. Fel mössa, fel stövlar, fel mat. Och hon ansåg att vår son Kalle fick vara uppe alldeles för länge på kvällarna. Hennes son fick minsann lägga sig direkt efter kvällsmaten. Om han hade gjort läxorna. Och det mådde han inte illa av, sa hon, att gå till sängs tidigt. Stackars min man, tänkte jag, när svärmor tog ett hårt tag om min armbåge och deklarerade högt att hon skulle ge mig basal kunskap om barnuppfostran. Vilken jobbig barndom han måste ha haft med en sådan mamma. Fast, han måste ändå ha haft en fantastiskt stark egen vilja. Annars skulle han inte ha blivit den härliga, underbara man som jag älskade så mycket. Min make.

8 kommentarer:

  1. Svärmödrar får man på köpet. Så sant så sant. Konstig att dem man gifter sig med ändå är så härliga och underbara.

    SvaraRadera
  2. Fint och kärleksfullt förmedlat. Kände hur upproret i mig steg. Tur har man haft som sluppit liknande.

    SvaraRadera
  3. Jag har ungefär samma erfarenhet, och höll mig lugn tills barnen kom och hon försökte styra mig.
    Gissa om hon körde i sten!
    Ha, ha...vilka bataljer vi haft.
    Min kille har stått bakom mig då jag högljutt protesterat, och tyvärr är hans syster som är nästan jämngammal med mig likadan som svärmor.
    Idag har svärmor lugnat sig, men då och då sätter det fart.

    SvaraRadera
  4. Bra, tack för kommentar / komplimang till mig häromdagen i skrivpuffbloggen.

    SvaraRadera
  5. Den finns undantag från schablonbilden, hoppas jag..?

    SvaraRadera
  6. Mina svärföräldrar är sen länge bortgångna men dom var helt OK. Det är en balansgång mellan att vara ett stöd som svärförälder och att lägga sig i för mycket.

    SvaraRadera
  7. Solskenshistoria på sitt eget vis :) Bra skildrat också.

    SvaraRadera
  8. Haha..ja inte är det lätt. Verkar som om just svärmödrar kontra söners hustrur, svärfäder kontra döttrars män, är problematiskt. Jag har dock inte alls den erfarenheten, och aktar mig nogsamt för att lägga mig i och tala om vad som är bäst..Inte för att jag behöver, för jag älskar min svärson och mina svärdöttrar. De är underbara! Kärleksfullt och tillmötesgående skildring, på nåt sätt. :)

    SvaraRadera