På stranden

Bild hämtad från: https://www.flickr.com/photos/48709966@N08/16272948518/in/explore-2015-02-07

Sommaren 1972

Medan jag bäddade med nya fräscha lakan tänkte jag på hur det hade börjat med Kevin. Det hade varit en varm sommardag. För en gångs skull hade England en sommar utan en massa regn och blåst. När jag var klar med alla sängar och dammsugit rummen fick jag några timmar ledigt och jag bestämde mig för att gå ner på stranden och solbada. Med mig tog jag en tidning, en flaska mineralvatten och en frottéhandduk att ligga på. Beachen låg väldigt nära. Bakom husen på andra sidan gatan. En liten smal gränd, sen var jag framme. Jag betraktade den breda sandstranden och den jättestora nöjespiren som sköt ut långt från land. Klockan var elva på förmiddagen och det var redan ganska trångt om utrymmet. Det vimlade av färgglada parasoll och semesterfirare. En del både män och kvinnor låg på solstolar, fullt påklädda. Många engelsmän förstod inte vitsen med det där att bli brun. Eller också var det för att deras hud var näst intill grönvit och därför inte tålde solen. Jag letade en stund innan jag hittade ett lämpligt ställe att slå mig ner på.

Jag la mig ner på rygg och vände ansiktet upp mot solen. Under tiden jag njöt av sköna solstrålar som värmde min kropp vandrade tankarna fram och tillbaka. Som så ofta. Det slog mig med ens. Tänkte jag mer än de flesta människor? Funderade och grubblade. Eller gjorde alla precis samma sak som jag? Jag vände mig på mage och vilade ena kinden mot handduken. Leif. Det var länge sen vi sågs senast. Jag tröttnade. Flera jobbiga händelser satt fortfarande som vassa taggar i nacken, som middagen på Statt och förstamajdemonstrationen till exempel. Jag ledsnade på att vara den som jämt lyssnade. Jag kände så starkt att jag ville träffa andra killar. Det visade sig vara svårt att hitta någon passande. Allt blev så fel hela tiden. Kurt försökte jag, men kunde inte bli kär i och jazzbalettinstruktören blev snabbt ointressant. Jag kunde inte ens erinra mig vad han hette. Sorin var jag förstås kär i. Men det blev inte långvarigt innan han försvann och visade sig vara jagad av både polis och gangsters. Rösten avbröt mig mitt i mina djupa tankar.

"Ursäkta, visst är det du? Karin?"

Jag öppnade ögonen, satte upp ena handflatan ovanför ögonbrynen för att kunna se. Nu kände igen honom. Mannen som för tillfället bodde på hotellet. Kevin Jones hette han. Det hade jag sett i liggaren. Reste i tjänsten. Han var nog rätt gammal. Säkert någonstans kring fyrtio.