Det oundvikliga

Det var oundvikligt. Omöjligt att smita förbi. Men jag försökte.

"Karin!"

Jag vände mig om i trappen. Känslan jag fick av hennes utrop var att jag var en inbrottstjuv som försökt smita med hennes dyrbara smycken. Elsa stod innanför tröskeln till deras hall med dörren öppen några decimeter.

"Vi ska precis äta. Du vill väl ha?"

"Tack, men jag har lite bråttom."

Nu öppnade hon dörren helt och tog ett steg mot mig.

"Det hinner du."

"Tack då."

Jag tog trappstegen upp till henne, två i taget.

"En snabbis då."

Hon lät mig gå före in i matsalen. Där satt redan Rune nersjunken i en stol på ena kortsidan. Mitt på bordet tronade den på ett blåblommigt fat. En enorm aladåb. Gelén darrade en aning, som om någon rört sig och satt även den i rörelse. Inuti gelén, som hade en svagt åskblå färgton, såg jag stora bitar av vitt kött, några morotsbitar och ett gäng ärtor. Det kunde varit fisk eller kyckling. Jag svalde.