Mitt skrivande

Jag började skriva "på allvar" i början av 2009. En brevkurs med Ann Ljungberg som coach. Jag var verkligen en nybörjare på allt vad gällde skönlitterärt skrivande. Ann fick mig på spåret. För det är jag henne evigt tacksam. Hon skrev bl.a. till mig att det var sällan hon kunde säga till en ny kursdeltagare att hon tyckte att historien höll, men till mig kunde hon det. Det sporrade mig naturligtvis. Fast sen var det inte så lätt som jag trodde. Ju mer jag fattade och lärde mig, desto svårare blev det. Av olika anledningar la jag ner skrivprojektet under några år. Jag la ner projektet men inte skrivandet. Jag deltog i skrivarkurser på nätet och var med i en grupp på Vuxenskolan i flera år där vi skrev noveller som vi sen läste upp för varandra och kommenterade.

Sen skrev jag ett manus tillsammans med min man. Han är civilekonom och på skoj började vi skriva en dramatiserad berättelse om ett ekonomiskt brott som hänt i verkligheten. Verkligen kul att göra detta ihop. Vi har tyvärr inte fått napp från förlag. Vi funderar på att ge ut den själva som e-bok.

Det var när vi var klara med den som jag med ens fick lust att ta upp mitt gamla skrivprojekt igen. Min utgångspunkt för berättelsen var händelser i egna släkten som jag sen byggt ut och fantiserat vidare på. Fiction med inslag av sanning, brukar jag säga.

Under sommaren 2013 medverkade jag i en sommarkurs på distans som Johanna Wistrand arrangerade. Det var inspirationsutmaningar. Jag fick varje dag en början på en mening tillskickad per e-mail. Sen skulle jag skriva vidare under tio minuter. Bara flödesskriva. Texten skickade jag till henne oredigerad och fick sen tillbaka med kommentarer. Varje helg fick jag en utmaning att skriva en längre text. Väldigt roligt och inspirerande.

Under tiden jag gick kursen fick jag erbjudanden från Johanna om coachning av manusprojekt. Olika priser beroende på antal sidor man ville att hon skulle läsa. Jag investerade i den och under hösten 2013/början 2014 skickade jag nyskrivna kapitel till Johanna. Jag tyckte att jag fick väldigt bra respons och förslag till förbättringar. Hon var smärtsamt ärlig, men det kunde jag ta. Inga problem. Jag fortsatte under 2015. Det blev ganska många kapitel till slut. Allt i en salig oordning.

När jag var "klar" anlitade jag tre testläsare. Två som skriver själva och en "vanlig" läsare. Gjorde sen ändringar baserat på deras respons (på det som jag tyckte var relevant). Var jag klar nu? Ja, så långt att det dags för lektör. Jag frågade Johanna. Eftersom hon redan läst så mycket av manuset, fast inte i den ordning jag tänkt för den slutgiltiga versionen, tyckte hon att jag skulle anlita en helt ny lektör. Jag gillade att hon sa så och inte bara tacksamt tog emot uppdraget, för pengarnas skull.
Nu kom AC Collin in i bilden. Hon blev min lektör och hon kom med en idé som jag tog till mig. Jag ändrade hela strukturen på mina kapitel (ganska mycket jobb) och sen skickade jag till två nya testläsare, som själva skriver, för att kolla av om det funkade. En sa att det gjorde det, den andra tyckte inte det. Jag grubblade. Efter en del funderande kom jag på en lösning. Jag gjorde en hybrid mellan mitt eget ursprungliga och AC Collins förslag till struktur.

AC Collin sa en sak jag gillade (bland många andra). Tänk dig, sa hon, att dina tre karaktärer dansar med varandra. Se hur danserna böljar fram mellan dem. Inte dumt alls. Till saken hör att jag inte skriver min berättelse i kronologisk ordning utan tidslinjen svänger fram och tillbaka som i dans.  

Nu har jag skickat till förlag. Väntar...