Jag är säker

"Vad hade pappa sagt om han sett mig nu?" sade Karin och pickade på sig själv med ena pekfingret.

"Han hade så klart sagt att han var stolt över dig."

Hon tittade på honom med sänkt huvud och ett smalt leende. Han såg att hon tvivlade.

"Tror du verkligen det?"

"Jag är säker."

"Det enda jag vet är att han aldrig frågade mig om någonting under hela min uppväxt. Inte hur det gick i skolan, inte hur jag mådde. Inte något över huvud taget. "

Hon gjorde en grimas, vred på huvudet och stirrade ut genom fönstret.

"Han hade för mycket att göra. Han var pressad på jobbet", sade han.

Under några sekunder sa hon inget, utan fortsatte att med stirrig blick se ut på björkarna vars svängande grenar kunde anas på andra sidan glasrutan. Sen vände hon på huvudet och betraktade honom. Hon log det där tunna leendet igen. Det gjorde ont i honom när han såg henne. Han ville gråta. Både för Karins och för hennes pappas skull.

Hon gav upp en ljudlig suck, andades ut mellan lätt fladdrande läppar och tittade ner på sitt alster. Hennes alldeles egna skapelse.

"Och nu är han död. Så jag kan inte ens fråga om han faktiskt har en uppfattning."