Kalaset

Kalaset igår hade blivit en högljudd tillställning. Jag fick skrika allt jag förmådde för att göra mig hörd över larmet. Till slut bankade jag i bordet med min hammare. Den var gammal. Handgjord av morfar. Jag var egentligen rädd om den bara av den anledningen, men det tänkte jag inte på just då. Jag såg att det blev märken i bordsskivan. Strunt samma. Uppmärksamhet fick jag, en kort stund.

Antagligen var det gårdagens kalas som gjorde mig mindre observant än vanligt. I badrummet i morse. Jag skulle ta ner den lilla runda spegeln från kroken. Den med förstoring på ena sidan. Den slant ur mina fingrar och dråsade ner på det hårda klinkergolvet. Den gick sönder i flera vassa bitar och jag råkade skära mig i ena pekfingret. Det blödde ymnigt. Jag tog toalettpapper och tryckte mot såret.

När jag kom ner i köket var det i total oordning. Inte för att jag var en pedant, men jag har alltid haft svårt för att ta itu med saker om inte allt ligger på sin rätta plats. Och nu behövde jag salva och plåster. När jag behövde salva och plåster skulle det ligga i den låda som är avsedd för sådana grejer. Det gjorde de inte. Jag drog ut låda efter låda med vänsterarmen och slängde igen dem med ett hårda knyckar. Jag hörde hur innehållet skramlade omkring och det ljudet gav mig en viss tillfredsställelse. Men det hjälpte ändå inte. Ingen salva. Inget plåster. Kinderna blev heta av stressen och jag fick gnugga mig i ögonen för att kunna se klart. Energin var i botten.

Jag satte mig ner vid köksbordet och stirrade rakt ut i intet. Då såg jag. Idomin och en ask med plåster låg snyggt och prydligt uppe på den lilla hyllan ovanför spisen. Den där det är meningen att kryddorna ska stå, men där jag aldrig har haft mina kryddburkar. Jag vet ju att kryddor ska stå mörkt.