Mörk sjö av smärta

Mellan granarna skymtade hon sjön. Hon tog några sista långa steg genom den mjuka mossan och klev upp på en klippa som kantade tjärnen. Hon svettades, flämtade av ansträngningen att ha klampat länge genom tät skog. I skymningen såg vattnet mörkt ut. Men ändå skimrade vågorna av blekt ljus. Hon satte sig ner. Berghällen var ännu ljummen efter dagens värmande solstrålar. Smärtan i bröstet avtog  efter en stund. Andningen lugnade ner sig. Atmosfären var rogivande. Förutom ett svagt ljud när vågor träffade berget och ett dämpat vinande från grantopparna var det helt tyst. Hon stäckte på halsen, böjde huvudet bakåt och tittade upp mot det alltmer mörknande himlavalvet. Samma känsla uppstod varje gång hon var här. Förnimmelsen av att ett ändlöst universum befann sig däruppe någonstans i det blå. Ett oemotståndligt begär sköljde över henne, att förena sig med det oändliga. Det universella.