Kevin

En ny scen med en ny man i en annan tid än i min lilla text igår:

Jag hörde en låg knackning på dörren.

"Karin!"

En väsande röst som jag direkt identifierade. Det var Kevin. Under någon sekund tvekade jag.

"Karin!"

Jag kravlade upp ur sängen, tassade barfota fram till dörren och låste upp. Kevin stod utanför enbart iklädd knallröda korta kalsonger med vita kanter. Han log.

"Blev du rädd?"

Han viskade teaterhögt. Samtidigt som jag skakade på huvudet sträckte jag på halsen för att försöka kontrollera om det var tomt i korridoren. Förutom Kevin.

"Du behöver inte vara orolig. Ingen annan här. Kan jag komma in?"

Jag stod kvar i dörröppningen utan att röra på mig.

"Men du, släpp in mig."

Nu använde han ett aning högre tonläge vilket gjorde att jag flyttade mig en bit från dörren. Han gled snabbt in i rummet. Nu såg jag att han höll ett litet paket i ena handen. Ett typiskt sådant paket som flickor brukar bli glada över att få. Jag satte mig inte på sängen utan gick fram till fönstret och placerade min bak på den breda fönsterbrädan. Medveten om att den skulle hålla för min tyngd. Ofta satt jag där och tittade ner på gatan och den minimala snutt av havet som kunde skönjas mellan två hus.

"Den här är till dig."

"Den kan jag inte ta emot."

"Visst kan du."

"Men varför?"

"För att jag vill att du och jag ska bli ett riktigt par."

Jag vred på kroppen och tittade ut. Stirrade på den blå skymten i fjärran. Vågorna som lojt slog in över Brightons breda sandstränder. Jag tyckte att jag till och med kunde se en bit av den enorma piren.

"Tack i så fall."