En rutinsak

Det var så underligt. Trots att hon visste att hon var oskyldig kände hon nervösa muskelryckningar i ögonlocken och det dånade i huvudet. När hon lade på luren stirrade hon på handen som darrade och hur hon näst intill missade telefonklykan. Det var ju bara ett vittnesmål, precis som polismannen hade sagt. Men hon hade ju inte en aning om vad polisen skulle fråga. Eller på vilket sätt. Om de var tuffa och försökte göra henne ännu nervösare än hon redan var. Tänk om de misstänkte att hon på något sätt var inblandad? De kunde ju inte veta. Hur var det de alltid sade i filmer?

"Det är bara en rutinsak. Bara för att vi ska kunna utesluta dig som misstänkt. Det är väl bra, eller hur?"

Det var viktigt att hon klädde sig på ett sätt som ingav förtroende. Inte de slitna blåjeansen, t-tröjan och svarta skinnjackan. Kjol och blus fick det bli. Hon reste sig upp och gick fram till garderoben. Slängde upp den och bligade på det väldigt begränsade innehållet. Fanns det någon kjol över huvud taget? En gammal mörkblå veckad från gymnasietiden. Den var kort, räckte bara ner på halva låret. Men ändå bättre än gamla Levisjeans med fransiga nederkanter. En vit bomullsskjorta som hon ärvt från pappa drog hon ner från galgen. Hon kunde klämma in den innanför kjollinningen. Snabbt satte hon på sig kläderna och gick in i badrummet. Hon ställde sig på toalettlocket för att kolla i spegeln. Hyfsat. Så fick det bli. Hon tittade på klockan. Redan sen. Måste sticka om hon skulle hinna till den överenskomna tiden.