På spårvagnen

Jag tittade på henne från sidan, lutade mig en aning bakåt. Det var ofrivilligt eftersom sittplatserna på spårvagnen inte var placerade exakt bredvid varandra, två och två, utan den ena var fastsatt i golvet några decimeter framför den andra. Hon satt vid fönstret. Med vänstra handens fingrar masserade jag halsen. Halsmusklerna värkte.

"Blir det inga frågor då blir det gärna så att man larvar på. Då kastar jag ut en fråga, random, bara så där. Det märks att det går hem varenda gång. Vad jag än frågar tittar han på mig med en uppmärksam blick", sade hon.

"Gör han det?"

Hon snörpte på munnen så att näsan rynkades samtidigt.

"Eller kanske är det en tacksam blick."

"Varför tror du det?" frågade jag.

"Ofta inser jag det själv, långt efteråt. Om jag tänker tillbaka på lektionen, att han måste tyckt att min fråga var helt imbecill. Fullständigt idiotisk. Men inte med en minsta lilla antydning till irritation svarar han alltid långsamt och omständligt. Fast jag har slutat lyssna långt innan han är färdig. Det är ändå inte så att jag lär mig något. Jag är alltid så trött."

"Du kanske behöver sova mer på nätterna?"

"Du", sade hon och reste sig hastigt upp. "Nu ska vi av nästa. Ska vi ut och ta en bärs?"