Bild från boken Hemma hos diktatorn av Peter York. På fotot ser man ett av rummen på Lenins lantställe.
Min lilla berättelse:
Det var här hon alltid satt och skrev. Trots att platsen inte var optimal. Fåtöljen var egentligen bekvämare att sitta och läsa i, bakåtlutad med ryggen vilande mot ryggstödet. Att skriva där tvingade henne att hela tiden luta sig framåt och ställningen gjorde att hon fick ont i hela kroppen. När hon sent omsider reste sig upp var hon så stel att hon var tvungen att räta på sig väldigt försiktigt och lite i taget.
Men ändå, stämningen i rummet. Det fanns
så mycket att vila ögonen på om inspirationen sinade. De ljusa möblerna, solljuset
som sipprade in genom fönstret och de skira vita gardinerna. Hängbjörken
utanför vars löv precis slagit ut i en lidelsefullt grön ton. Ibland fann hon
sig själv stirrande på det slitna mönstrade parkettgolvet eller på det sirliga
mönstret i väggdekorationen. Hon brydde sig inte om hur länge hon suttit så.
Tiden var inte viktig. Det här var hennes liv. Ett alldeles speciellt tillstånd
som bara var hennes.
Fin berättelse, härligt att kunna inspireras av miljön där man befinner sig
SvaraRaderaDin text förmedlar verkligen hur viktig omgivningen är för inspirationen och skrivandet. Tack!
SvaraRaderaVilken härlig text. Man är där i varje mening. Kul att du gillade skrivövningen.
SvaraRaderaVad fint och intressant. Vill veta mer om henne :-)
SvaraRaderaSå fint och jag förstår att miljön var inspirerande!
SvaraRaderaJa jag vet inte om det är överraskande att en person som Lenin, att i det rummet befann han sig. I det skira, vackra. Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaVackert rum och fin text.
SvaraRaderaTack Kraka!
SvaraRadera