måndag 23 maj 2016
En rutinsak
Jag hoppade ner på plastgolvet och stirrade på mig själv under några sekunder. Pastellblå ögonskugga och mörkblå färg på mascaran. Läpparna glänste av fett cerat. Jag vände mig om och gick ut ur badrummet. Utan att bry mig om att kolla i listan när nästa buss gick, satte jag på mig poplinkappan och gick ner på gatan.
När jag stod vid hållplatsen och väntade sträckte jag på ryggen. Sänkte axlarna och ställde mig en aning bredbent för att kroppens tyngd mot fötterna skulle fördelas jämnt. Jag hade en knepig dubbel känsla i magen. Jag kände mig avskärmad från de andra människorna, som precis som jag stod otåligt väntande på nästa buss med ett glasartat uttryck i ögonen. En man i grå rock tittade rakt på mig. Blicken var livlös, som om han var blind. Det kunde lika gärna vara hur många mil som helst emellan honom och mig. Ingen av de andra resenärerna hade en aning om vad jag hade upplevt i mitt liv och jag visste inget om dem. Vi var inte heller intresserade av att få veta. Våra hjärnor var uppfyllda av helt andra saker. På allt utom på dem som stod närmast oss, just nu.
Samtidigt var jag väldigt närvarande. Mer fokuserad än normalt. Mina axlar skälvde till. Jag ryste fast det var ljummet i luften. Till slut skulle jag göra rätt för mig. Jag skulle vittna. För första gången i mitt liv bli utfrågad av en polis. Stolt över mig själv klev jag på bussen. Att göra det rätta, gick det upp för mig, skulle bli läkande för själen.
Bra! Texten känns levande och jag dras in i berättelsen. Spännande!
SvaraRaderaSuperbra skrivet! Och du tar upp två viktiga saker. Dels att vittna - alla vågar inte. Och dels det här med att vi inte ser varandra, inte vill veta någonting om våra medmänniskor och inte pratar med dem när vi väntar på bussen. Det är ett så svenskt fenomen.
SvaraRaderaTack Jag Irrbloss och Piedra! Vi var ganska ensamma idag på Skrivpuffen.
SvaraRaderaIntressant textsnutt. Den väcker verkligen lust att fortsätta läsa. Är detta en del av ett pågående romanprojekt? Låter spännande iaf.
SvaraRaderaHimla bra! Vilken närvarokänsla du skapar - suveränt!
SvaraRaderaTack för det Katarina och Birgitta! Jo, Katarina, just de här två texterna ingår i ett romanprojekt. En fortsättning på ett manus som jag just nu finslipar det sista på och som är hos testläsare.
SvaraRaderaVi ser inte varann, trots att vi kanske ses varje dag. Det är en märklig företeelse.
SvaraRaderaLycka till med din roman!
Håller med Piedra. Två viktiga saker fick du med. Trevlig helg!
SvaraRaderaJa visst är det Kraka! Och tack!
SvaraRaderaTrevlig helg önskar jag er bägge, Kraka och Pia och alla andra :-)!