Efter första handslaget. Sen fanns
det inget stopp. Rösten, högt upp i falsett. Efter en stund var hennes knyckiga läppar och tänder det enda
jag uppfattade. Det surrade i mina öron. Jag hörde
inget längre. Alla urholkade ansikten som var vända mot henne. Stirrande tomma ögon.
Mitt huvud. Som om hjärnan invaderats av en hop med myggor som ångrat sig och
som nu desperat försökte komma ut. Så det
avlägsna skimret som närmade sig. Den distinkta förnimmelsen av att allt
klarnade. Jag uppfattade ljud igen. Hon sa:
" Jag måste prata hela tiden.
Jag klarar inte av när det är tyst"
Det finns många människor som inte klarar av när det är tyst, och jag får intrycket av att textens "jag" är en sådan som jag som behöver tystnad.
SvaraRaderaSpännande och obehaglig.
SvaraRaderaÅ så hemskt, stackars henne... tystnad som är så välbehövlig och välgörande.
SvaraRaderaTack för kommentarer! Tror att det är synd om både henne och dem som måste lyssna. Håller med foxy, tystnad som är så skön, oförståeligt att inte behöva den ibland (eller ofta som gäller för mig).
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaTystnaden är det bästa som finns men jag vet många som inte klarar av den, det är synd! Finns alldeles för mycket ljud runt omkring oss!
SvaraRaderaSuveränt beskrivet av hur trött man blir på den personen som måste prata hela tiden. Går utmärkt om det är intressant men är det bara bla, bla, bla så ...
SvaraRadera/kram
Tack Grå papegoja, Pia och Ljusletaren!
SvaraRaderaJag har träffat henne. Jobbigt.
SvaraRaderaBlir för jobbigt i längden. Jag behöver tystnaden emellanåt!
SvaraRaderaJa, Kalle Byx, det ante mig...
SvaraRaderaznogge: jag orkade inte ens en halv kväll...