I hennes smak

Hon ryckte ofrivilligt till. Han var så lik Leffe. Kunde det vara han? I samma stund märkte Lisa att han hade sett henne. Han stannade i steget, pekade på Lisa och visade sina tänder i ett snett leende. Jovisst var det Leffe, hon kände väl igen tänderna. Det varma leendet, det var det hon först hade fastnat för. Med den ena framtanden sittande lite utanför, ovanpå den andra. Ungefär som Tommy Blom i Tages. Annars hade han egentligen inte varit i hennes smak. Men hon hade trillat dit ändå. Ordentligt.

- Är det du, Lisa? Är det verkligen du?

- Ja. Hej Leffe.

Men vad hade hänt med håret? Uppe på hjässan stod några långa glesa hårstrån rätt upp och vajade i blåsten, i nacken fanns dock allt hår kvar. Där hade han sparat sina grå lockar, de böljade sig ner över rockkragen. Den blårandiga slipsens rundning över den vita skjortan avslöjade en putmage.

- Polar ni?, hade en skolkamrat frågat henne när de stod i matkön.

Polat? Ja faktiskt, så var det nog, fast Lisa tyckte uttrycket lät alldeles för tufft för henne. Hon kände sig inte alls frän. Hon var bara en oerfaren, okunnig tonåring.

- Otroligt att vi skulle ses. Vad gör du i de här trakterna?

- Jag bor här.

- Jag med.

- Ja då får vi väl ta ett glas någon gång kanske?

- Javisst, det gör vi.

- Nu måste jag rusa vidare.

- OK, vi ses.

De vände sig båda om och fortsatte åt det håll de varit på väg. Undrar vad han tänkte om mig, frågade hon sig. Oj, vad hon har åldrats, kanske han sa till sig själv, vilket slitet ansikte, hon har nog varit med om mycket.

Vi var verkligen riktigt förälskade. För länge sen.

En eller kanske två mästare

- Jag får aldrig prata till punkt. Jag blir nervös av det, känns som om jag pratar stötvis, för att hela tiden vara beredd, ifall du skulle skära av. Du är en mästare på att avbryta, vet du det?

- Tur att jag är bra på nåt, eller hur? Du har alltid synpunkter på hur jag gör saker. Att jag inte gör på ditt sätt. Jag diskar fel, tar inte glasen först och besticken sist. Jag torkar inte av diskbänken. Du går alltid och torkar efter när jag tror att jag är klar. Jag går aldrig ut med soporna, slänger strumpor på golvet och jag byter aldrig toaru…

- Sluta nu, så illa är det väl inte?

- Hallå där! Nu avbröt DU mig!

Det skenbara livet

Vårsmältningen hade precis börjat, den vårvinterdagen i slutet på mars när de fick för sig att vandra genom skogen till Björngrottan. Martin hade medhavda smörgåsar och kaffe i en ryggsäck som var uppslängd på ryggen. Solens strålar sken på grusvägen och gjorde den vattendränkt och bländande. Brusiga vårkänslor bubblade i både Lisa och Martin.

Utmätt vandringsled till Björngrottan – 7 km

stod det på skylten. Är det en korrekt benämning, undrade hon för sig själv, utmätt? Skogen var inte alls tyst. Högt däruppe såg hon granars toppar vaja och susa i vinden. Vårforsar fyllde atmosfären med sitt höga brusande ljud. Tjock nästan ogenomskinlig gråvit is satt klistrat lodrätt utefter höga klippor. Isen förde tankarna till knöliga vågor av rinnande vatten som hastigt i ögonblicket fastnat i luften. Första delen av vandringen gick uppåt, nästan vertikalt uppåt fjället. Svetten lackade. Det var bara skönt.

– Titta därframme, Martin, ser du?, tjostade Lisa och drog efter andan.

Hon pekade på en klippformation där en störtflod bildade ett vattenfall en bit ut från berget. Det gick att se rakt igenom vattnet och i utrymmet mellan klippa och fors stod en liten figur.

– Ja, vem är det? Vad är det?

De närmade sig försiktigt. Var det ett troll? Nej inte alls. Det såg snarare ut som en pygmé, en vuxen kvinna fast i miniformat. Hennes ögon var svarta, gick inte att särskilja iris och pupill. Blicken var genomträngande, samtidigt mild. Klädseln påminde Lisa om en folkdräktsklädd samekvinna, klarröd yllekjol, ett svart förkläde med färgstarka broderier. Till det en tjock grå tröja i tovad ull. Kvinnan rörde sig inte. Hon stod helt still och betraktade Lisa och Martin.

– Ska vi gå fram?

– Jag vet inte. Vi kanske inte ska tränga oss på.

De närmade sig försiktigt nästan på tå. Nu stod de så nära att de kunde se att kvinnan log. Hon höjde armen, vinkade. Lisa och Martin skulle precis göra samma sak, då den lilla vände sig helt om, tog ett steg rakt in i det lodräta berget och var borta. Fanns det en öppning i berget? Levde hon i en grotta? Att ta sig dit där kvinnan stått var inte möjligt. De hade varit tvungna att ta ett enda stort hopp rakt ut i luften, rakt genom forsen. Hur hade hon kommit dit?

Att utveckla ett apotek

Apoteket Storken ville med hjälp av sina kunder bli ett bättre apotek. Vad var bra och vad var mindre bra? Fanns allt de kom för att köpa, hur var utrymmet i lokalen och hittade man lätt i butiken? Var personalen proffsigt säkra? Frågeformuläret satt säkert i Lisas vänstra hand, pennan beredd mellan fingrarna i höger hand. Många stannade och svarade glatt på alla frågor. Vid några tillfällen fick hon idka övertalning, försöka charma de tveksamma. En kvinna, vitgrå i ansiktet med mörka påsar under ögonen, menade att

- vid något annat tillfälle hade det gått bra, men INTE IDAG!

- Nej förlåt, sa Lisa, du ser verkligen inte pigg ut. Vi tar det en annan gång.

Tre timmar senare var hon klar, konstaterade för sig själv att allt gått utmärkt. Hon var belåten. Bara en man som hade varit riktigt gramse på apoteket Storken.

- Ingenting hade funkat, sa han. Ingenting!

Lisa la märke till att han var en smula påverkad. En smula förresten var en underdrift. Kunde det ha varit anledningen? Fast så ska det ju inte gå till, tänkte hon. I det stora hela hade det gått smidigare än Lisa trott i förväg. Nu skulle hon gå in till föreståndaren och meddela att hon var färdig. Lisa drog upp ytterdörren, kom in i ett slags mellanrum och fick dra upp en dörr till för att komma in i stora apotekslokalen.

Väl inne höll Lisa på att krocka med en ung kvinna med en tvillingvagn, som var på väg ut. Kvinnan utstrålade irritation. Munnen slokade, kinderna hade flammor i rött och ögonen var vidöppna. Hon tog tag i vagnen, vrängde fram och tillbaka, tog tag i första dörren, körde in vagnen i dörrkarmen. Ja, det är trångt här, tänkte Lisa, jag förstår att är jobbigt och att du blir svettig. Det var precis så att vagnen skrapande mot sidorna tog sig igenom. Så var det dags för nästa dörr. Hon fick ännu en gång tvinga barnvagnen igenom, satt så när fast igen. Det var tydligen droppen. I nästa sekund hördes ett illtjut:

- H… E… L… V… E… T… E !!!!

Apotekets övriga kunder tittade på varandra med stora runda ögon. Vi var alla tysta och stilla, rörde oss inte.

Fröet

– Martin?

– Ja Lisa, vad vill du?, frågade han med en suck och utan att släppa blicken från ekonomisidan i Göteborgspostens del två.

– Jag vill berätta en sak för dig. En sak som jag förstått ett tag, men ville vara säker. Nu är jag säker, sa hon och satte sig mitt emot Martin vid köksbordet.

– Ja vadå? Fram med det.

Martin slet ögonen från artikeln och sänkte tidningen exakt så mycket att hon kunde se två blå ögon som glodde på henne.

– Du vet den där gången när jag sa att nu blev det?

– Nu blev det? Vadå blev det? Tala inte i gåtor. Tala ordentligt, så jag förstår.

Han hade återgått till Göteborgsposten nu, bläddrade framåt till sportsidorna. Det höga prasslandet skar vasst i Lisas öron.

– Men Martin, du förstör ju min berättelse.

– Lisa, du pratar bara runt, runt, istället för att gå direkt på.

– OK, då säger jag det. Jag har ett frö i magen.

– Ett frö?

Martins volyminösa bullrande skratt fyllde kökets innandöme.

– Aha, då förstår jag.

Han la ifrån sig tidningen, vinkade bakvänt med handen, med fingrarna mot sig.

– Kom hit Lisa, jag vill känna på fröet.

Gläntan (skrivpuff 22/10 om att svärta ner)

Blåbärssnår och sly skymde stigen. Edith var tvungen att titta stint ner i marken, böjde nacken, slog undan torrt ris med kängorna för att inte tappa riktningen. Där bredvid stigen låg en lös gren. Med den kunde hon få undan allt som låg i vägen. Hon tog upp den, strök varligt längs med käppen, grenen var helt utan bark. Den var inte hård, bara len och mjuk att ta på. Här flanerar jag omkring i skogen, tänkte hon. Gör det mig till en flanör? Eller är jag en flanös? Det kändes tryggt i skogen, hon filosoferade samtidigt som kroppen mjukades upp över friliggande slingrande trädrötter, kliv över stenar och hopp över vattenpölar. För henne var det en slags meditation. Tillbaka hemma kände hon sig alltid vederkvickt och hade ny sprittig lågande livslust

Edith fantiserade. Grenen blev med ens en machete som hon iklädd beige tropikkostym, höga kängor och skyddande tyghatt kapade tät regnskog med. Exotiska färgglada fåglars kvitter blandades med små apors höga illvrål. I träden ovanför henne hoppade djur från träd till träd och en lian iklädd en skugga som hängde sig fast visslade förbi, tätt intill hennes öra.

Vad var det? Det glimtade till mellan de täta höga granarna. Hon bländades. Kändes som om någon åstadkom en solkatt med en spegel. Så där som man gjorde i skolan för att irritera. Edith tog ett steg åt sidan för att slippa ljuset. Skulle hon gå dit? Nu var hon nyfiken. Men också lite rädd. Kunde inte gå därifrån utan att ha kollat.

Edith började gå. En liten glänta uppenbarade sig. Där. Nej. Där kom skenet igen. Hon var helt förblindad. En kraftig fläkt drog över ansiktet, hon kände tydligt att hon inte var ensam, famlade med armarna omkring sig. De hittade inget. I nästa ögonblick såg hon omgivningen tydligt igen. Blicken landade på några mörka skuggor på andra sidan gläntan, precis i kanten av skogen.

Hem, måste hem, tänkte Edith, vände sig om och satte av i full karriär åt det håll hon kommit. Sprang, nej snarare skenade. Hela vägen hem. Några gånger vågade hon vända sig halvt om i farten för att försäkra sig om att ingen förföljde henne. Inget. Låste upp ytterdörren med darrande händer. Drog en lättnadens suck. I trygghet. Vad hade hänt, egentligen, tänkte hon? Hade hon inbillat sig? Edith tog av sig kängorna, hade precis börjat dra ner blixtlåset i jackan när hon råkade slänga en blick i hallspegeln. Hennes ansikte var helt nersvärtat. Såg ut som sot. Uppspärrade glänsande blå ögon lyste klart mot det svarta.

Snubblade hon?

Där gick startskottet. Trångt. Försöker komma igång och springa. Det går inte, halvlunkar och ser stint ner i backen för att inte trampa medlöpare på hälarna. Och för att se trottoarkanterna. Höga trottoarer är dödligt farliga. Så. Nu. Nu går det bättre, lite mer space att röra sig på. Hur långt har jag sprungit? Oj, bara tre kilometer, oh nej, aderton kvar. Nej, tänk inte så. Fram med positiva tankar. Se framför dig hur du hoppar lätt som ett rådjur. Visualisera dig själv som den som med snabba steg spräcker målsnöret. Först.

Åh vad tungt, uppför långa sega Älvsborgsbron. Hur lång är den egentligen? Tar den aldrig slut? Äntligen! Kan andas ut, ge mig i hän i nerförslutet. Så skönt! Kan andas igen. När kommer nästa vätskestation? Behöver vatten, kallt vatten som svalkar sig ner genom hals och mage.

Där borta står Cattis och Stefan! Bäst att räta på ryggen. Undrar om jag ser helt utmattad ut? Le lite nu.

– Heja Lisa! Du ser ju inte ett dugg trött ut!

Jag höjer armen och vinkar lite matt, ropar inte tillbaka. Vågar inte lita på att jag har någon röst. Nu känns det en aning bättre. Det kanske var peppningen från Cattis och Stefan? Ja! Nu sträcker jag ut på stegen, drar på. Vasagatan. Långa Vasagatan. Men sen är det ju inte så långt kvar. Härligt.

Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här på trottoaren? Det känns blött i ansiktet. Drar med handen över kinden, ser på handen. Blod. Jag är helt nerblodad.

– Hur gick det?, frågar ansiktet som lutar sig över mig.

– Jag, jag vet inte. Vad hände?

– Du bara stupade. Rakt ner i backen. Jag tror att du snubblade. Jag har ringt ambulans.

Svamp

Jag funderar på ordet svamp. Samma ord på engelska, swamp, har inte alls samma betydelse.

Fast en sak har orden gemensamt. Svamp växer ofta där det är fuktigt, kanske till och med i sumpmarksliknande terräng.

Jag funderar igen. Är det en missuppfattning som någon gjorde en gång för länge sedan? Denne någon läste kanske en bok skriven på engelska, missförstod innehållet och tänkte: ”Aha, swamp, det var ett bra ord för de fruktkroppar som växer på fuktig mark, det ordet införlivar jag i svenska språket. Perfekt.”

Svamp på latin heter fungi och det ordet är bekant för mig. Till exempel har jag beställt pizza funghi och jag har hört termen fungus nämnas i England, när man menade svamp i allmänhet. Annars verkar ordet mushroom ofta användas även när man pratar om andra svampar än champinjoner.

Bra att ha struktur

Kyrkdörren slogs upp, första tonerna av Mendelssohns bröllopsmarsch genljöd genom kyrkans väldiga sal. Allas ansikten vändes mot bröllopsparet. De hade huvudrollerna idag. Martin tittade på Lisa, tog hennes darrande hand i sin varma. De såg ner på sina fötter, hon hade pärlemorfärgade glittrande pumps och han svarta lackskor med lång smal tå. Martin och Lisa lyfte fötterna samtidigt, tog första steget med högerfoten, lite försiktigt, kollade varandra för att vara säkra på att komma i takt. Det hade de diskuterat flera gånger på sista tiden. Hur de skulle komma rätt från början. Hennes värsta fasa var att komma ur rytmen, såg i fantasin hur deras huvuden hoppade upp och ner i otakt. Att de fick studsa till för att komma rätt igen.

Hon suckade av lättnad. De hade hittat rätt i stegen. De började sin långa skridande vandring fram till altaret. Lisa kastade en snabb blick från sidan upp på Martin, märkte att han gjorde likadant. Det surrade i hennes kropp, alla sinnen sorlade och stimmade som om de var berusade. De hade kommit halvvägs när hon kom på det. Bröllopsbuketten? Det omsorgsfullt hårt bundna bollrunda knippet med ljust gröna och rosa rosor. Hon hade helt glömt bort den, att hon hade den i handen. Vänstra armen hängde slappt längs med kroppen och lika slakt hängde buketten i hennes hand, någonstans nere vid knäna.

Ett trevande försök

Hon kunde inte hjälpa det. Så lätt hon förfördes.
Var hon ensam eller kanske kände många fler likadant?
Bara några få toner räckte, sen var hon fullständigt och totalt kär.

Lika förälskad i mannen hon dansade med som den underbara känslofyllda låten någon råkat lägga på CD-spelaren. Hon kände inte honom, men lika fullt var hon hopplöst kär. Fast bara under de tre minuter som låten varade.

När sista tonen dog ut var den förhäxade förälskelsen bruten.
Fullständigt absorberad till noll och intet.
Han trevade med händerna längs hennes rygg.
Hon tog tag i hans händer och med ett fnys drog hon sig ur hans famn.

Ett liv (skrivpuff 15 oktober om något storslaget)

Är det här allt? Ska jag inte få uppleva mer i livet? Jag har för all del fött tre barn, två flickor och en pojke. För varje gång blev det mer plågsamt för min kropp. Samtidigt så obeskrivligt omvälvande härligt med mina barns inträde i mitt liv. En revolutionerande förändring i min existens.

När minstingen kom, pojken, insjuknade jag i en allvarlig ledsjukdom, pelvospondylit. Det tog flera år, jag kämpade och blev periodvis mycket bättre. Just nu är det fint. Reumatismen kommer alltid att finnas i mina leder, den ligger där precis under ytan, surrar och vill bryta igenom.

Omgivningen är kompakt mörk. Det enda jag ser av naturen är höga spretiga grantoppar som avtecknar sig mot det blåsvarta himlavalvet. Jag vänder blicken mot himlen. Inga orange fjärran ljus från städer i horisonten eller närliggande lampor stör sikten. Ett ofattbart vackert panorama breder ut sig ovanför mig, så storslaget att jag hissnar.

Jag betraktar blixtrande klart lysande stjärnor. Därbakom de närmast placerade stärnorna ser jag enorma skyar av mjölkvita stjärnhopar. De känns så nära, jag lyfter armen för att ta på en glittrande himlakropp, känner en stark innerlig, intim beröring. Så jag längtar! Längtar efter att få färdas, rakt in, in i ett storslaget oändligt kosmos. Där hör jag hemma. I universum.

Mönstret var framträdande (skrivpuff 14 okt. om experiment)

Det var något galet med min kropp, jag såg ner på bröstet. Mitt skrik ekade mellan väggarna i sovrummet.

– Vad är det som händer?, ropade Lisa, varför väcker du mig?

Jag var översållad av tunna nålar. Tillsammans med instuckna säkerhetsnålar bildare rader av knapp- och synålar vackra mönster på min överkropp. Jag drog in andan. Sköna vågmönster, konstaterade jag torrt trots den iskalla ångesten som flög genom mina nerver. Var kom det ifrån? Varför hade jag inte känt något? Får jag bort det? Jag rusade fram till en spegel som hängde på väggen. Vände mig halvt om. Ryggen var full med likadana nålar!

– Titta Lisa, kolla mitt bröst och rygg!

– Martin! Martin! Vad har du gjort?!

– Det är det som känns så absurt! Jag har inte gjort någonting. Jag vaknade så här.

– Så infernaliskt äckligt.

– Du får hjälpa mig att ta bort nålarna.

– Nej, du är galen, det kan jag inte, Lisa riste till i häftiga frossbrytningar, det måste du göra själv.

Hur skulle det gå till? Jag var tvungen att experimentera. Testade genom att sakta, sakta, oändligt försiktigt ta tag i en nål, dra genom huden, utåt. Det kändes lite läbbigt, men jag klarade det. Två mörka punkter trädde fram efter nålen. Jag provade en till och en till. Värst var säkerhetsnålarna. De var lite tjockare än de andra nålarna. Det smärtade när jag lösgjorde nålen från säkerhetshättan. Den tunna huden drogs isär. Det var nödvändigt att ta pauser då och då från min originella sysselsättning. Kraftlösheten tog över och jag kände mig skelögd av pillandet. Lisa hämtade starkt svart kaffe, muggvis, som gjorde att jag hjärnan spratt till och jag blev piggare en stund.

Arbetet tog hela förmiddagen. När jag var klar såg det ut som att jag hade en stor grå tatuering på bröstet. De små pyttehålen som bildats av nålarna formade läckert böljande, olika långa och breda vågor.

– Men ryggen då, du måste hjälpa mig med ryggen.

– Men du Martin, det var ju snyggt! Läckert! Hur länge tror du det håller? Mönstret alltså.

Sambandet mellan himlakropparna

– Du kommer att få vara frisk länge. Men i sextioårsåldern kommer du att drabbas av en allvarlig sjukdom.

– Oh, vad då för något?

Jag betraktar kvinnan som sitter på andra sidan det runda bordet. Vi sitter i ett stort grönt tält på varsin låg träpall. Det är skumt ljus därinne, men jag skönjer solens strålar genom tältduken. Hon är i övre medelåldern, har långt svart hår och en ansenlig kroppshydda. Är håret färgat? Kvinnan ser inte på mig, hon har blicken vilande på ett antal kort som ligger framför henne. Hon plockar med korten, drar med fingrarna över bilderna. Naglarna är nerbitna och har svarta sorgkanter. Jag sträcker på halsen men ser inte vad korten föreställer.

– Ja, det kan jag inte tyda, det är lite oklart. Men jag ser att solen lyser över dig. Du behöver inte vara orolig. Läkarna hittar ett botemedel. Du kommer att tillfriskna. Helt.

– Är du säker?

– Javisst, det kan jag intyga. Himlakropparnas läge, alltså sambandet mellan solen, månen och stjärnornas placering i ditt stjärntecken Skytten den dagen, det året du föddes, nittonde december 1971, ger mig beviset jag behöver. Avståndet och vinkeln mellan dessa himlakroppar är gynnsamt för dig. Du kommer inte att dö av den sjukdomen, det är ett som är säkert. Och du kommer att leva länge, du kan se fram emot ett underbart långt liv.

– Ja… då så. Tack.

Hela mig

Jag står tätt, tätt intill trappen och väntar på att klockan ska ringa. Ljudet av första halvtonen blir signalen som förvandlar mig till en reptil som rinner upp för trapporna. Ormar kan ringla uppåt. Jag har sett en orm sekundsnabbt ta sig upp för en trästam hemma i vår trädgård. Så kvickt slingrar jag mig att alla andra bara hinner uppfatta ett blänk av en svart gracil orm. In i tryggheten.

Stänger dörren fort, fort. Men sen då? Det skyddet förvandlas kvickt till en chimär. En illusion. Jag hör att dörren öppnas. Vem kommer? Vänder mig halvt om och tittar försiktigt med ena ögat. Försöker göra mig så smal, se ut som ett streck från sidan. Men ändå i startposition.

Måste hinna smita undan, om tjejerna får syn på mig. De två som är ute efter mig, hela mig känns det som. Vad var det de sa häromdagen: Du är så torr och tråkig att vi kan höra ditt torra skelett rassla när du går. Kom hit så ska vi skallra sönder dig. Den gången hann jag springa iväg.

Där är de! Precis innanför dörren står de med huvudena tätt ihop, viskar, tisslar och tasslar medan de låter blicken systematiskt söka av hela omgivningen. Än har de inte sett mig. Snart får de syn på mig. Varför är de ute efter mig? Vad har jag gjort? Jag känner inte dem.

I samma ögonblick tar jag chansen. Nu eller aldrig. Kastar mig in i utrymmet under trappen. Väntar här en stund. Snart måste de gå till sitt klassrum. De vill säkert inte komma för sent. Sen går jag.

– Lisa, Lisa, nu igen, varför kommer du så sent?

– Ursäkta, fröken.

Säger inget mer.

Försoning

För sent har jag insett
Ta tillfället när du ännu har möjlighet
Vänta inte
Var inte ängslig

Din medmänniska är lika rädd som du
Vänta inte
Kanske är det din sista chans
Livet är nyckfullt

Fyllt av olika vägval
Du måste satsa
Ta risker
Kanske välja fel

Du måste våga leva
Vänta inte
Min största sorg i livet
Min försoning med min far

Som aldrig blev
Det var för sent

Hon gick tyst tillbaka ner för trapporna (att ta ansvar)

Empowerment. Sa hon, terapeuten. Det viktigaste för dig just nu är att upptäcka vad empowerment är. Du måste ta ansvar över ditt eget liv. Ta makt över dig själv, agera, både hemma och på jobbet. Jag ska hjälpa dig att komma framåt, men insikten, förståelsen kan bara DU finna. Lätt för henne att säga. Hon som är så perfekt i sin svarta ylledräkt och vita högknäppta blus. Hon har säkert för länge sen hittat sin EMPOWERMENT i hennes eget fullkomligt fulländade liv med man, barn och hund. Jag sparkar ilsket till en sten.

– Oj, förlåt, det var inte meningen att träffa din vrist. Gjorde det ont?

Jag ser på damen i kamelhårsulstern, som ihärdigt gnider foten, men hon svarar inte. Vänder sig bara om och med ryggen mot mig går hon vidare. Jag kollar efter henne, hon haltar inte. Det är inte så jäkla lätt att bara ändra på allting. Vad ska jag säga till Leif? Hördu, nu är det slut med det gamla livet. Du har kuvat mig länge nog, förminskat mig. Nu är det min tur. Ska jag säga så kanske? Och på jobbet då? Jag kan ju inte bara kliva in på kontoret imorgon och säga nu är det ni som ändrar ert beteende mot mig. Min roll i gruppen gör att jag mår dåligt. Min terapeut säger att min allmänna hälsa, psykiska välbefinnande och vitalitet är i farozonen.

Jag mår illa. Måste nästan kräkas. Hon har ju rätt, jag MÅSTE göra något. Det jag håller på med är ett utdraget långsamt självmord. Hur börjar man? Hur börjar JAG? Utrustningen för att börja klättra upp för berget, har jag den? Nej, jag vänder om. Jag går tillbaka till terapeuten. Hon får ge mig första enkla redskapet.

Jag hör röster på långt håll. Det är terapeuten och en mansröst.

– Jag lämnar dig! Nu!

– Ja, packa bara dina saker och försvinn!

Jag vänder på stället och går tyst tillbaka ner för trapporna, ut på gatan. En svag men ändock tydlig och skön spirande tillförsikt sprider sig i kroppen.

Nomader

Partiets högkvarter

– Några förslag?

– Beträffande vad?

– Beträffande vad?! Hur vi ska få tillbaka röster på vår sida förstås. Vi måste tillbaka till att vara största partiet. Allt annat är fullständigt otänkbart.

– Men, Sverige ser annorlunda ut nu. Kan du inte fatta det? Alla partier vill ungefär samma sak. Det är för liten skillnad. Ja, med undantag då för Svennarna och Fromhetsdemokraterna.

– Vad kan vi göra då?

– Förnya, ha kvar vår grundprincip om solidaritet, men förändra, vitalisera.

– Nej, jag har bestämt mig. Vi får spionera helt enkelt.

– Spionera?!

– Ja! Inspireras lite här, sno lite där.

– Som mullvadar, eller hur då menar du? Ska vi infiltrera?

– Ja, om du prompt måste formulera det så.

– Men vad ska våra väljare tro? Att vi byter åsikt lika ofta som nomader byter boplats?

– Ja, har du något bättre förslag?

Fartygsdopet (om en smula)

Torsdag lunch klockan 12.30

- Lisa, får jag fråga dig en sak?

- Jaa, vad är det?

Lisa studerade sin nye arbetskamrat. Hans satta överviktiga kropp, lite för korta jeans och ljust bruna polkaklippta hår. Det såg ut som att någon placerat en bytta på hans huvud och sen klippt rakt av, runt om. Hon kunde nätt och jämnt urskilja hans blå ögon bakom glasögonens tjocka linser.

- Skulle du ha lust att gå med mig på ett fartygsdop i morgon kväll?

- Ett fartygsdop?

- Ja, jag känner en redare som precis har sjösatt sitt nya fartyg. Han firar det med ett cocktailparty för speciellt inbjudna i lastrummet.

- Det låter som en originell plats att ha fest på.

Hon kände att hon försökte vinna tid. Ville hon verkligen gå på party med Ragnar? Han var inte alls hennes typ. Hon ville ha snygga killar. Fanns inget aptitretande över Ragnar. Hon kände inga erotiska vibbar. Fast han är väldigt trevlig förstås.

- Ja, visst låter det häftigt?

- Ja, jag följer med. När börjar partyt?

- Klockan sju i morgon kväll.Vi kan väl ses vid landgången?

Fredag kväll klockan 23.30

- Följer du med mig hem på en drink?

- Jaa, det kan jag väl göra.

Han är så otroligt mysig, tänkte hon senare, när de satt nära varandra i den svarta skinnsoffan med varsitt glas Dry Martini i handen. Jäklar vad vi skrattar bra ihop. Garvar åt samma saker, älskar att gå på bio bägge två och gillar musik jättemycket.

- Får jag kalla dig Smulan?

- Det var ett sött smeknamn.

- Ja, för mig är du som en liten smula; nätt, lätt och söt, sa Ragnar samtidigt som han satte ner Martiniglaset på soffbordet.

Han vände sig mot Lisa, lutade sig nära. Det knarrade högt i sofflädret. Hon fnittrade till. Han tog ett lätt tag i hennes ena axel, hon såg hans sensuella läppar närma sig. Kände hans mjuka mun öppna sig mot hennes mun.

Skrämselhicka

Jag sparkade till svängdörren med foten. I händerna höll jag två stora rostfria uppläggningsfat. En med nyskuren helstekt oxfilé, den andra fullspäckad med råstekt skivad potatis. Passade på att ta klivet ut i restaurangdelen innan dörren slog igen. Oj det är fullt med folk, upptaget vid vartenda bord. Det blir en hektisk kväll, belönad med tjockt med dricks, hoppas jag.

En gång för några år sen, var det en mycket känd skådespelare, jag nämner inga namn, som gav mig en tusenlapp med orden: Kan du ge kocken den här och säga till honom att han gör scrambled eggs och lufttorkad skinka istället för frukostbuffén? Två portioner, en till mig och en till mitt sällskap. Jag betraktade honom och kvinnan mitt emot, det var inte var hans fru. Visste inte om jag skulle tycka att det uppkäftigt eller bara löjeväckande.

Jag gick med snabba steg, faten var väldigt tunga. Gjorde ont i armarna. Kom fram till bordet med värmeplattorna som stod på rad. Det sista jag kommer ihåg är att jag lutade mig framåt för att ställa dit kärlen. Eldklotet exploderade rakt i ansiktet och samtidigt flög någon på mig bakifrån.

Jag fann mig själv lite senare sittande på den heltäckande spräckliga röda mattan omgiven av kladdiga skivor av oxfilé och oljig stekt potatis. Förstod senare att när elstöten träffade mig hade jag slängt faten rakt ut i luften.

Restaurangägaren blev sur för att jag hade förstört den dyra maten. Och mattan.

Avstå

Hon lägger det enda benet över det andra. Ger mig samtidigt en snabb glimt av vita lår. Jag drar efter andan. Kvinnan sätter benen lite på snedden. Parallellt. Jag får en backlash till min barndoms sextiotal, då alla kvinnor gick omkring i kjol och alltid satt med benen sedesamt ihop, på sniskan. Fötterna tätt, tätt tillsammans, liksom på tå. Det dröjde nog ända till mitten på sjuttiotalet innan min mamma insåg att det var mer praktiskt att ha byxor på sig när hon skötte hemmet. Drottning Silvia sitter alltid på samma sätt har jag noterat. Hon låter benen luta lite åt ena hållet och kompletterar bilden av en dygdig kvinna med att placera den ena handen över den andra och låta de ligga så, stilla i knäet. Inga yviga gester.

Hennes mörkblå kritstrecksrandiga dräkt ser ut att sitta perfekt och det blanka mörka håret böljar och gungar när hon skakar på huvudet eller när hon säger något. Jag hör inte vad, eftersom jag står för långt bort. Ska jag gå fram till henne? Vågar jag? Hjärtat slår hårt, känner slagen ända upp i huvudet. Jag kanske inte kommer att kunna få fram ett enda ord. Får tunghäfta. Jag tar mod till mig, går fram.

- Sonja?

Jag ser hur hon vänder ansiktet mot mig, lutar huvudet och ser på mig.

- Ja? Och vem är du?

Jag bryr mig inte om hennes fråga, djärvheten rinner till, öppnar munnen och rabblar orden som har rumlat runt i min hjärna länge och till sist fastnat.

- Skulle du kunna tänkas låta bli min man?

Den rätta livsstilen, eller vikten av att ha rätt böcker på nattduksbordet.

- Vad läser du för bok just nu, Lisa?

- Jag läser Lars Keplers första, Hypnotisören, ni vet.

- Ja, den känner vi till. Från förra året, ja. Jag har inte läst den. Är den bra?

- Ja, den är så otroligt spännande. Vad läser du?

- Don DeLillos senaste, Omegapunkten. Kom ut för någon vecka sen.

- Jaha, den har jag inte hört talas om.

- Den? Det har ju stått om den i alla morgontidningars kultursidor den senaste veckan. Vilken skärpa den författaren skriver med, nästan hypnotisk stil. Vilken osmyckad prosa.

- Javisst, jag har också sett recensioner om den. Har du missat det, Lisa?

- Det är sällan jag läser kultursidorna.

- Men incitament till nya läsupplevelser, var får du idéer ifrån då?

- Jag kollar bästsäljarlistor på nöjessidan.

- Aha. Jag för min del försöker undvika att köpa böcker som är med på listor. De författarna vill bara sälja, skriver böcker efter en mall. En färdig mall där de prickar av punkt efter punkt.

- Så då är det fel, tycker ni? Vill inte han, Don eller vad han hette, sälja sina böcker då? Vill han inte leva på sitt författarskap?

- Jo, naturligtvis, men han äger en kvalitet som många andra saknar. Han gör det på riktigt. Är sann.

- OK, det är säkert bara jag som inte fattar.

- Lilla Lisa, det är aldrig för sent att börja. Jag kan bistå. Fråga mig.