Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 27 oktober 2010

Det skenbara livet

Vårsmältningen hade precis börjat, den vårvinterdagen i slutet på mars när de fick för sig att vandra genom skogen till Björngrottan. Martin hade medhavda smörgåsar och kaffe i en ryggsäck som var uppslängd på ryggen. Solens strålar sken på grusvägen och gjorde den vattendränkt och bländande. Brusiga vårkänslor bubblade i både Lisa och Martin.

Utmätt vandringsled till Björngrottan – 7 km

stod det på skylten. Är det en korrekt benämning, undrade hon för sig själv, utmätt? Skogen var inte alls tyst. Högt däruppe såg hon granars toppar vaja och susa i vinden. Vårforsar fyllde atmosfären med sitt höga brusande ljud. Tjock nästan ogenomskinlig gråvit is satt klistrat lodrätt utefter höga klippor. Isen förde tankarna till knöliga vågor av rinnande vatten som hastigt i ögonblicket fastnat i luften. Första delen av vandringen gick uppåt, nästan vertikalt uppåt fjället. Svetten lackade. Det var bara skönt.

– Titta därframme, Martin, ser du?, tjostade Lisa och drog efter andan.

Hon pekade på en klippformation där en störtflod bildade ett vattenfall en bit ut från berget. Det gick att se rakt igenom vattnet och i utrymmet mellan klippa och fors stod en liten figur.

– Ja, vem är det? Vad är det?

De närmade sig försiktigt. Var det ett troll? Nej inte alls. Det såg snarare ut som en pygmé, en vuxen kvinna fast i miniformat. Hennes ögon var svarta, gick inte att särskilja iris och pupill. Blicken var genomträngande, samtidigt mild. Klädseln påminde Lisa om en folkdräktsklädd samekvinna, klarröd yllekjol, ett svart förkläde med färgstarka broderier. Till det en tjock grå tröja i tovad ull. Kvinnan rörde sig inte. Hon stod helt still och betraktade Lisa och Martin.

– Ska vi gå fram?

– Jag vet inte. Vi kanske inte ska tränga oss på.

De närmade sig försiktigt nästan på tå. Nu stod de så nära att de kunde se att kvinnan log. Hon höjde armen, vinkade. Lisa och Martin skulle precis göra samma sak, då den lilla vände sig helt om, tog ett steg rakt in i det lodräta berget och var borta. Fanns det en öppning i berget? Levde hon i en grotta? Att ta sig dit där kvinnan stått var inte möjligt. De hade varit tvungna att ta ett enda stort hopp rakt ut i luften, rakt genom forsen. Hur hade hon kommit dit?

7 kommentarer:

  1. Spännande och fint....

    Du förstod nog min text spot on.
    :)

    SvaraRadera
  2. Fin naturbeskrivning. Tjosta har jag aldrig hört förut, kul med nya ord. Fortsättning tack.

    SvaraRadera
  3. gillar att läsa dina texter du har en så bra beskrivande förmåga som jag skulle behöva lära mig

    SvaraRadera
  4. Vem var hon? Skenbar! Fint, Ethel/Cissi(Cecilia S)

    SvaraRadera
  5. Och där fångade du mitt intresse...mer tack...mer

    SvaraRadera
  6. Nej, en häpnadsväckande förälskelse är inte en ögonblicklig per definition. Det betyder mer att den är förbluffande...alltså handlar det mer om att det är oförväntat, och lite åt det spektakulära håller. Vem förväntar sig en sådan förälskelse? Kul va?!

    SvaraRadera
  7. Jag förstår. Men det var ändå inte så jag menade. Jag menade just att det var förbluffande att hon kunde bli förälskad i den här kvinnan, på det viset....aja, det spelar ingen roll. Tolkningen står alla fritt att göra ju! :)

    SvaraRadera