Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 21 oktober 2010

Snubblade hon?

Där gick startskottet. Trångt. Försöker komma igång och springa. Det går inte, halvlunkar och ser stint ner i backen för att inte trampa medlöpare på hälarna. Och för att se trottoarkanterna. Höga trottoarer är dödligt farliga. Så. Nu. Nu går det bättre, lite mer space att röra sig på. Hur långt har jag sprungit? Oj, bara tre kilometer, oh nej, aderton kvar. Nej, tänk inte så. Fram med positiva tankar. Se framför dig hur du hoppar lätt som ett rådjur. Visualisera dig själv som den som med snabba steg spräcker målsnöret. Först.

Åh vad tungt, uppför långa sega Älvsborgsbron. Hur lång är den egentligen? Tar den aldrig slut? Äntligen! Kan andas ut, ge mig i hän i nerförslutet. Så skönt! Kan andas igen. När kommer nästa vätskestation? Behöver vatten, kallt vatten som svalkar sig ner genom hals och mage.

Där borta står Cattis och Stefan! Bäst att räta på ryggen. Undrar om jag ser helt utmattad ut? Le lite nu.

– Heja Lisa! Du ser ju inte ett dugg trött ut!

Jag höjer armen och vinkar lite matt, ropar inte tillbaka. Vågar inte lita på att jag har någon röst. Nu känns det en aning bättre. Det kanske var peppningen från Cattis och Stefan? Ja! Nu sträcker jag ut på stegen, drar på. Vasagatan. Långa Vasagatan. Men sen är det ju inte så långt kvar. Härligt.

Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här på trottoaren? Det känns blött i ansiktet. Drar med handen över kinden, ser på handen. Blod. Jag är helt nerblodad.

– Hur gick det?, frågar ansiktet som lutar sig över mig.

– Jag, jag vet inte. Vad hände?

– Du bara stupade. Rakt ner i backen. Jag tror att du snubblade. Jag har ringt ambulans.

7 kommentarer:

  1. Sista förvirrade tankarna i en utmattad kropp innan hon springer in i väggen. Bra.

    SvaraRadera
  2. Man blir mindre vaksam på slutet, det märkte jag i morse när vägen jag sprang på var isig. Bra skrivet.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet. Jag har aldrig ens funderat på att springa maraton. En av anledningarna är det här. Jag skulle bergis snubbla och skrapa knäna eller något ännu värre.

    SvaraRadera
  4. Göteborgsvarvet?

    Bra skildrat.

    SvaraRadera
  5. Ja bra och så fort går det!!.
    Man kan springa omkring med full koll och helt plötsligt ligger man där.

    SvaraRadera
  6. Hmm, känner igen temat med Göteborgsvarvet sedan tidigare. Har själv sett löpare ligga längs vägen med blodet rinnande. Bra beskrivet.

    SvaraRadera
  7. Jag gillar främst det faktum att du skriver "bara tre kilometer, arton kvar?", att man alltid tar ut sig för fort och för hårt. Typiskt...=)

    Tycker det är välbeskrivet och intressant. Och lite ont gör det också.

    SvaraRadera