Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 oktober 2010

I hennes smak



Hon ryckte ofrivilligt till. Han var så lik Leffe. Kunde det vara han? I samma stund märkte Lisa att han hade sett henne. Han stannade i steget, pekade på Lisa och visade sina tänder i ett snett leende. Jovisst var det Leffe, hon kände väl igen tänderna. Det varma leendet, det var det hon först hade fastnat för. Med den ena framtanden sittande lite utanför, ovanpå den andra. Ungefär som Tommy Blom i Tages. Annars hade han egentligen inte varit i hennes smak. Men hon hade trillat dit ändå. Ordentligt.

- Är det du, Lisa? Är det verkligen du?

- Ja. Hej Leffe.

Men vad hade hänt med håret? Uppe på hjässan stod några långa glesa hårstrån rätt upp och vajade i blåsten, i nacken fanns dock allt hår kvar. Där hade han sparat sina grå lockar, de böljade sig ner över rockkragen. Den blårandiga slipsens rundning över den vita skjortan avslöjade en putmage.

- Polar ni?, hade en skolkamrat frågat henne när de stod i matkön.

Polat? Ja faktiskt, så var det nog, fast Lisa tyckte uttrycket lät alldeles för tufft för henne. Hon kände sig inte alls frän. Hon var bara en oerfaren, okunnig tonåring.

- Otroligt att vi skulle ses. Vad gör du i de här trakterna?

- Jag bor här.

- Jag med.

- Ja då får vi väl ta ett glas någon gång kanske?

- Javisst, det gör vi.

- Nu måste jag rusa vidare.

- OK, vi ses.

De vände sig båda om och fortsatte åt det håll de varit på väg. Undrar vad han tänkte om mig, frågade hon sig. Oj, vad hon har åldrats, kanske han sa till sig själv, vilket slitet ansikte, hon har nog varit med om mycket.

Vi var verkligen riktigt förälskade. För länge sen.

8 kommentarer:

  1. Maximal igenkänning!
    Jag träffade min ungdomskärlek för några år sedan och förfasade mig över hur han förändrats, och tänkte för mig själv att han blivit gubbe. Hela kittet var där skalligheten, ölmagen, rynkorna och de hängande ögonen som var röda av alltför mycket supande.
    Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag varit så smart att jag flyttat från byn, och log när jag undrade för mig själv vad han tyckt om mig.

    SvaraRadera
  2. Fredagsmysig text. Enkel och rak fram. :)

    SvaraRadera
  3. En situation jag inte kan låta bli att någon gång då och då föreställa mig.

    SvaraRadera
  4. Tänk vad de där ungdomskamraterna och -kärlekarna åldras.. Jag såg en äldre man gående på byvägen därhemma för ett tag sedan och undrade vad det var för gammal gubbe som gick där. -Det är din klasskompis svarade min vän. Tyst blev jag. Undrar vad gubben sagt om mig om han hade sett mig.....
    Fin text!

    SvaraRadera
  5. Gillar. Man ser inte hur man själv åldras, och tur är kanske det. Att mötas igen efter lång tid är att se sig själv i ett nytt ljus.

    SvaraRadera
  6. Fint om hur tiderna förändras och vi med dem.

    SvaraRadera
  7. Tyckte om din text. Konstigt att man inte åldras själv ;) ....bara de andra.

    SvaraRadera
  8. Håller med, igenkänningsfaktorn är stor. Fast jag har även börjat se mina egna ålderstecken...

    SvaraRadera