Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 20 september 2016

Vittnesmålet


Skriver på mitt manus och använder skrivpuffen till en liten fortsättning på ett av kapitlen:
 
Trots att jag förstås visste att de inte kunde anklaga mig för något betedde jag mig som en skyldig. Som om jag var där för att erkänna ett brott. Svetten, ångesten som klämde åt halsen. Min blick som flackade runt i lokalen. Jag undrade om alla människor kände så när de klev in på en polisstation. Jag betraktade receptionisten som talade i telefon, samtidigt som hon med yviga gester verkade försöka förklara något för personen hon pratade med. Medan hon vred på kroppen i en ring runt sig själv, svepte hon med ena armen ovanför huvudet. Jag hörde inte vad hon sa, men föreställde mig att hon upplyste om hur man skulle hitta till det hus vi just nu befann oss i.
"Karin Kornström!"
Jag spratt till av den höga rösten. En medelålders man i polisuniform tornade upp sig framför mig. Han höjde snabbt på ögonbrynen.
"Ja. Det är ju jag", sa jag och reste mig upp.
Ju? Varför sa jag, ju? Ungefär som om jag precis kommit på vem jag egentligen var. Han höll fram handen.
"Mitt namn är kommissarie Lundvall. Kom med här."

11 kommentarer:

  1. Ja, på en station kan alla känna sig mer eller mindre skyldiga, trots att man inte är det!

    SvaraRadera
  2. "Kom med här." Hu, det låter ganska hemskt. Känner igen det där, för så fort en polisbil dyker upp känner jag mig skyldig på något vis. Hemskt med den där skulden man så lätt känner.

    SvaraRadera
  3. Den känslan är nog väldigt mänsklig skulle jag tro. Även om man har det renaste samvetet så kan man känna sig skyldig konstigt nog!

    SvaraRadera
  4. Jag tror många kan känna så och jag tror poliserna har lite roligt åt det ;)
    Bra skrivet om scenen!

    I must confess.

    SvaraRadera
  5. Tack för kommentarer! Verkar vara en allmänmänsklig känsla det där.

    SvaraRadera
  6. ja, precis så där är det. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  7. Intressant, såg scenen framför mig.

    SvaraRadera
  8. Trovärdigt och känner igen mig i den där osäkerheten man kan känna då man stöter på yrkesmänniskor i uniform.Bra skrivet!

    SvaraRadera