Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 5 september 2016

Kollegan


Ida förmanade sig själv att strunta i kollegan. Vad brydde hon sig om henne? Inte ett skvatt. Det hjälpte inte. Johanna satt klistrad i hennes inre. Kropp och hjärna mådde lika illa. Hon kom inte ifrån de smetiga tankarna.
Den kvällen när Johanna, Ida och Aref skulle jobba tillsammans. Johanna kom alltid en kvart för sent. Akademiska kvarten tänkte hon kanske och brydde sig inte om oss, som fick jobba för tre. Men vi hade vant oss. Den här gången stövlade hon (jo, hon gick oftast omkring i brungröna gummistövlar) rakt förbi Ida, utan att heja på henne. Så sa hon till Aref:
"Hej Aref! Vad skönt att du jobbar ikväll, så att jag har någon att prata med."
Eller den gången när Johanna satt och stirrade rätt in i dataskärmen och brast ut i en räcka av gapskratt. Nu tänkte Ida, nu hade hon möjlighet att närma sig Johanna. Så hon sa:
"Vad du skrattar. Är det något roligt?"
"Ne... ej" sa Johanna utan att ta blicken från skärmen.
Kollegans giftiga kommentarer upprepades i Idas hjärna, om och om igen. Ända tills hon en dag utan att tänka rusade rakt ut i skogen. Mitt inne i den täta granskogen skrek hon så högt hon förmådde. Granarnas täta barr dämpade ljudet, men hon hörde fåglarnas skräckslagna pip och plötsligt vingslag. Vrålet hjälpte. Ett tag.

9 kommentarer:

  1. Ja... såna där människor... stackars Ida.

    SvaraRadera
  2. Hon finns överallt, tror jag. Kollegan alltså.

    SvaraRadera
  3. Det finns en sån på varje arbetsplats... Jag brukar undra vad de kan ha råkat ut för, de som är såna. Kanske de helt enkelt har svårt att hantera människor? Jag kan nog uppfattas som otrevlig, på grund av att jag är dålig på att tolka människor ibland... Även om det såklart inte är avsikten.
    Bra text, den fick en att reflektera.

    SvaraRadera
  4. Mycket bra och verklighetstroget! Vissa är mycket känsliga och vissa tycks nästan vara helt utan känslor och empati/inlevelseförmåga.

    SvaraRadera
  5. Jag undrar också varför Johanna är som hon är. Tror som du menar Birgitta att vi alla är olika. Vissa av oss har långa känselspröt ute hela tiden, som vi ständigt scannar av omgivningen med, medan andra bara stövlar på.

    SvaraRadera
  6. Det är så hemskt att bli så nonchalerad, rena tortyren. Känns ändå skönt att Ida kunde gå ut och skrika av sig lite. Men säkert förstår inte den som gör den här "silent treatment" riktigt vad den gör.

    SvaraRadera
  7. Du har säkert rätt "Stanna här"! Johanna förstår inte vad hon utsätter Ida för.

    SvaraRadera
  8. Trist situation, det finns ju folk till allt!

    SvaraRadera