Morsan

Under uppväxten var han alltid arg på morsan. Snarare irriterad. Han skämdes. Ville inte ses tillsammans med henne ute bland folk. Det var sällan ett problem eftersom hon undvek att träffa människor. Men när det någon gång hände, var det än mer påtagligt än hemma, att hon behövde hjälp. Han själv hade varken ork eller rätt kunskap. Hon såg helt bortkommen ut, helt utan förmåga att reagera eller agera. Röda fläckar på kinderna och darrande läppar avslöjade för honom att hon var skärrad. Trots att hon säkert var nära att kräkas stod hon kvar. Fötterna brett isär klädda i foträta beige tantskor. 

När han tittade ordentligt la han märke till att kroppen svajade en aning. Han fick för sig att fötterna limmats fast i parketten och att hon när som helst skulle dråsa i golvet och bryta fotlederna. I den stunden ville han ta hand om henne, ville rusa fram och ta emot henne när hon ramlade. Det var hans mamma. De tillhörde varandra. Det var bara de två kvar. Farsan var död. Nästan så han med ens blev förälskad i henne. Hon dög som morsa, trots allt.