Under
ett kort ögonblick såg jag bilden framför mig. Lika iskall som genomskinlig.
Mitt liv som det sett ut hittills. Rotlösheten, trots att jag växt upp med både
en pappa som drog in pengar till hushållet och en mamma som var hemma. Min
ständiga olust, känslan av övergivenhet, min ängslan över livet.
Händelsen med Sorin, att han försvann, de allvarliga hoten mot mig. Allt det gjorde att jag för en stund omedvetet la mitt vanliga jag åt sidan för att lösa ett akut läge. Jag som annars var en orolig och nervös själ tvingades skärpa mig och ta egna beslut. Det såg jag först nu i efterhand.
Händelsen med Sorin, att han försvann, de allvarliga hoten mot mig. Allt det gjorde att jag för en stund omedvetet la mitt vanliga jag åt sidan för att lösa ett akut läge. Jag som annars var en orolig och nervös själ tvingades skärpa mig och ta egna beslut. Det såg jag först nu i efterhand.
Övergreppet
igår kväll och Margarets svala attityd gjorde att jag obevekligt föll omkull. När
jag var som mest skör passade min gamla roll på att kasta sig över mig. Nu
kände jag igen mig själv. Jag var inte alls förändrad. Det hade bara varit en parentes
som gett mig en hastig inblick i hur det skulle kunna vara.
Man är samma och ändå inte./Kalle Byx
SvaraRaderaInnerst inne är man kanske alltid samma person. Eller i alla fall så finns det en liten kärna som alltid är kvar.
SvaraRaderaHåller med er. Innerst inne är man samma person. I bästa fall växer man med erfarenheter och kunskap och får en säkerhet som inte fanns där innan.
SvaraRaderaSå bra skrivet. Ja, visst är det så. Vi förundras över oss själva, ser utvecklingen först efteråt.
SvaraRaderaTAck Ellinor!
RaderaSaker och händelser gör att man tar steget tillbaka ibland. Bra dramatisk text om jag gärna ser fortsättning på!
SvaraRaderaSå är det. Tack Pia! Scenen kommer antagligen att vara med i det skrivprojekt jag håller på med. Del två.
Radera