Han

Hon fick för sig att hon var ett väsen. Inte en vanlig normal människa. Ett väsen som andra såg på med kritiska blickar och tänkte att hon ... den där, måste vara helt dum i huvudet. Hon hade svårt att sova. När hon la sig på kvällarna visste hon att tankarna skulle tortera henne. De snurrade som ilskna bålgetingar i hjärnan. Hon ville skrika och sparka hårt i väggen, men förblev tyst eftersom hon inte ville väcka mamma och pappa.

En dag i skolan. I korridoren på andra våningen. Hon såg honom på långt håll. Båda fäste blicken på varandra exakt samtidigt. Höll fast tills de till slut möttes. Hon tyckte det tog en evighet. Hans leende, hans ögon. Hela han.

Samma dag. Hon stod i kön i matsalen. Alla surrade runt henne. Skrattade, fnittrade, ropade. Så rösten bakom henne. Alldeles intill hennes öra. Innan hon vred på huvudet visste hon. Det var han.

"Vill du sitta med mig?" sa han.