Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

lördag 22 april 2017

Nyfiken i en strut, tittar hon ut


Alltså, när jag växte upp var det något fult att vara nyfiken. När jag exempelvis aningslöst frågade mina föräldrar varför de stönade så högt igår kväll i sängen, tittade de först på varandra och sen på mig med stirrande, uppspärrade ögon.
"Du ska inte vara så nyfiken", sa de i mun på varandra. "Det kan gå illa för nyfikna barn."
Resultatet blev att jag kände mig dum och påträngande. Jag slutade att fråga. Istället försökte jag hitta svaren själv och det jag kom fram till var sällan särskilt nära verkligheten. Många missförstånd blev det. Det har jag förstått många år senare, när jag av någon anledning med ens blev påmind om någon företeelse. Fortfarande idag kan jag rodna, jag skäms över att jag undrade. Trots att jag förstås idag fattar att mina föräldrars beteende var fel. Att jag borde ha fått en bra förklaring. Att min reaktion inte var det minsta konstig.
Idag är tonen en helt annan. Man SKA vara nyfiken, för då är  man vetgirig och vill lära sig nya saker. Som tur är gick den ändå inte över. Jag har behållit min nyfikenhet. Det är, tycker jag, ett bevis på livsglädje och en energi som man ska ta vara på.

5 kommentarer:

  1. Känner igen och håller med.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Jag undrar av vilket skäl man höll tillbaks sina barn och bad dem vara tysta istället för att svara på deras frågor.

    SvaraRadera
  3. Nyfikenhet och vetgirighet är goda egenskaper men vissa saker talade man inte om förr. Frågan är dock varför man inte kunde göra det. Barn märker helt klart vuxna slingrar sig.

    Kram och trevlig lördag!

    SvaraRadera
  4. Bravo! ... som behöll nyfikenheten trots ...

    SvaraRadera
  5. Tack alla! Vi är förstås fem nyfikna individer!

    SvaraRadera