Min barndoms favorit

Min favorittomte var farbror Thore. Jag var fullt medveten om att det var farbror Thore som klädde ut sig till tomte. Tomtar fanns inte, det visste jag redan då, när jag var tre år. När sista skeden risgrynsgröt försvunnit ner i magen reste han sig upp från julbordet och sa:

- Nu är det dags för mig att gå och köpa kvällstidningen.

Alla vi som satt kvar runt bordet tittade på varandra och log, skrockade som hönor och sa unisont:

- Jaha, ja, var det dags nu?

Sen hjälpte vi mamma att duka av och gick därefter i samlad tropp in i vardagsrummet. Vi satte oss ner intill granen och såg till att få bra med utrymme för alla julklappar som vi snart skulle öppna. Jag väntade på det hårda bankandet på ytterdörren. Kinderna hettade, jag var alldeles varm i ansiktet, spänningen steg, hjärtat slog hårt. Kommer han inte snart?

Jag var beredd, men hoppade ändå högt när knackningen äntligen kom. Pappa tog ett skutt upp ur soffan:

- Vem är det som kommer nu?, sa pappa, vid den här tiden? Jag går och öppnar.

- Finns det några snälla barn här?, hördes någon säga med mörk dov röst utifrån hallen.

En man i röd tomteskrud med vita revärer, stickad rödluva med påsytt vitt stickat skägg och med en ljusbrun säck över axeln ställde sig i dörröppningen .

- Finns det några snälla barn här, frågade han igen.

Jag hade redan hoppat upp ur fåtöljen jag satt i och störtat fram till mamma. Med mig klängandes runt midjan, på ryggen, försökte mamma ta några hasande steg mot tomten. Jag kände mig livrädd, svettades och släppte inte taget om mamma. I smyg försökte jag hela tiden få en glimt av tomten.

- Men det är ju bara jag, lilla du, sa Thore.

- Ja, jag vet, sa jag och kände mig tuff, klart att jag vet.