Oron

Som barn var hon ingen stjärna. Nu många år efteråt grubblade hon ofta över anledningen till att hon alltid var ängslig, aldrig vågade öppna munnen, den sjukliga blygheten, illamåendet. Kanske var hon född sån. Möjligtvis var inte orsaken bara en enda utan en kombination av flera. Hennes auktoritära pappa, mobbningen i skolan, alla flyttlassen som gjorde att hon fick byta både skola och klass. Så mycket hon ångrade. Självhatet. Att hon straffade sig själv. Länge levde hon som om varje dag var den sista. Festerna, spriten, killarna. Förståndsmässigt förstod hon att det inte var någon idé att ångra. Det vore mycket bättre för henne mentala hälsa om hon glömde och gick vidare. Men hon hade ingen makt över tankarna. I motsats till vad många trodde var hon säker på att förträngning av minnen inte existerade.