Som barn var hon ingen stjärna. Nu
många år efteråt grubblade hon ofta över anledningen till att hon alltid var
ängslig, aldrig vågade öppna munnen, den sjukliga blygheten, illamåendet.
Kanske var hon född sån. Möjligtvis var inte orsaken bara en enda utan en
kombination av flera. Hennes auktoritära pappa, mobbningen i skolan, alla flyttlassen
som gjorde att hon fick byta både skola och klass. Så mycket hon ångrade. Självhatet. Att hon
straffade sig själv. Länge levde hon som om varje dag var den sista. Festerna,
spriten, killarna. Förståndsmässigt förstod hon att det inte var någon idé att
ångra. Det vore mycket bättre för henne mentala hälsa om hon glömde och gick
vidare. Men hon hade ingen makt över tankarna. I motsats till vad många trodde
var hon säker på att förträngning av minnen inte existerade.
Oftast finns det en förklaring även om man inte alltid vill inse det. Insikten kan man behöva hjälp att få...
SvaraRaderaJa tror du har rätt.
RaderaÅh, du får skicka henne till en kompetent samtalsterapeut - så här ska hon inte behöva må.
SvaraRaderaJo jag får nog göra det ;-)!
RaderaSå likt vi har skrivit idag men ändå olikt. Gillar din text. Båda våra texter handlar om livet. Kul med olika vändningar. Bra!
SvaraRadera/kram
Visst är det intressant att se hur olika det trots allt kan bli, trots likheter.
RaderaSorgligt. Bra.
SvaraRaderaTack KB!
RaderaVilken stark text du har skrivit. Fint men olyckligt!
SvaraRaderaTack Pia!
Radera