Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 13 mars 2017

Vilse i Motala


Jag stack handen i min systers. Det kändes skönt. Hennes handflata var varm och mjuk. Min syster Karin, som är flera år äldre än jag, sköt upp den tunga dörren och vi klev ut på trottoaren. Vi hade lovat mamma att inte gå långt utan hålla oss i kvarteret. Mamma såg rolig ut där hon satt med en stor hårtork över huvudet. Den brummade högt. Jag kände hur Karin drog iväg. Jag fick halvspringa för att hinna med. Vi rundade nästa hörna.
"Vi går till parken där", sa Karin och pekade.
Innan vi gick över gatan tittade vi först åt höger, sen åt vänster och sist åt höger igen. Precis som Karin sa att hon hade lärt sig i skolan. I parken hittade vi några gungor. Vi gungade ett tag. Sen sa Karin att vi skulle gå tillbaka. Det kändes som om det var bråttom. Tänk om mamma var färdig redan och satt och väntade på oss? Vi sprang över gatan. Så sa Karin:
"Jag vet inte var vi är."
"Vet du inte? Är det inte här då?" sa jag och tittade på huset med en skoaffär i nedre botten. Mammas frisör fanns på andra våningen.
"Nej, det var ska vara en tygaffär, inte skoaffär."
Karin tog tag i min hand och vi började gå igen. Det kändes som om vi gick runt, runt. Så pekade hon.
"En polis. Vi frågar honom."
Han såg snäll ut och hade en snäll röst, men han kunde inte säga var mammas frisör fanns.
"Hittar ni inte i Motala?" frågade han och böjde sig ner och tittade på oss på nära håll.
Jag såg rakt in i hans ansikte. Han hade en brun mustasch, precis som morfar.
"Nej, vi bor inte här", sa Karin. "Mamma hade några ärenden att göra och skulle passa på att klippa sig och permanenta håret. När vi ändå var i stan."
"Jag förstår. Ni får gå med mig till stationen. Vi får ringa runt till alla frisörer som har salong i Motala centrum. Vi får hoppas på det bästa."
På polisstationen tog en polissyster hand om oss. Vi fick varsitt glas med saft och några Mariekex. Vi väntade jättelänge. Men sen kom polismannen tillbaka. Han sa att han hade hittat mamma. Han gick med oss till rätt hus. Han höll oss hårt i händerna hela tiden. Jag fick syn på mamma. Hon satt i en av fåtöljerna där tanterna väntade på sin tur. Jag började storgråta. Jag sprang hela vägen fram till mamma.
"Mamma! Mamma! Här är vi!"

8 kommentarer:

  1. Se där, den där känslan av att vara vilse och liten är väl en känsla vi alla känner igen oss i. Vad snabb du var - kul!
    Tack för att du delar med dig :)

    SvaraRadera
  2. Puh, där hade man hjärtat i halsgropen. Snäll polis. Gissar att det var vänstertrafik för jag fick lära mig tvärtom i lekis, att titta vänster, höger, vänster. Bra.

    SvaraRadera
  3. Tack Anna och Stanna här!
    Ja visst, Stanna här, helt rätt. Det är vänstertrafik. Utspelar sig på 1950-talet.

    SvaraRadera
  4. Att komma bort från någon och tappa tryggheten är svårt...

    Kram och trevlig tisdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man glömmer aldrig känslan. Tack znogge och detsamma till dig! Kram

      Radera
  5. Vilse i Motala, fy hundan....vad som helst skulle kunna hända!

    SvaraRadera
  6. Ops det var en snäll polis som ringde varje frisör i stan. Hajar till lite för jag har skrivit en dikt om en gunga idag hos poeter. En tanke blev två olika tankar och inte på samma dag/ kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha Ljusletaren, en dikt om en gunga!
      Tack för att du läste! Kram

      Radera