Bland molnen

Barnatro, undrar hon, vad är det? Är det skillnad på den tron och på den vuxna tron? Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro, sjöng Anna-Lisa Öst (Ejnar Westling skrev). Hon funderar, kanske är det så att barn tror på en gud som varande en farbror med skägg som sitter uppe bland molnen (och tittar ner på sina invånare) och att det är först när individen blir myndig som den förstår symbolik.

Hon grubblar; hur tänker sig vuxna att gud ser ut? Vad är gud? Vad består gud av? Är det frågor som inte går att besvara? Det är alla föräldrar, tror hon, som lär barnen att gud är en person som sitter långt där uppe, för evigt oåtkomlig. För henne känns det som att det är att ge barn för svag tankeförmåga. Vuxna tror att barn tolkar allt bokstavligt, att de är oförmögna att se företeelser i bilder.

Eller, är det hennes tankar som är förlegade, oåterkalleligt bortforslade till bortom evigheten? Ingen, vare sig barn eller vuxna, ser längre på gud på det viset. Frågan är då: Hur ser människor nu för tiden på gud? Du ska inga gudar hava jämte mig. Dessa ord till trots: Är allas vår gud samma som alla andras?

Garnet

Utan att fråga mamma hade Elin och hennes syster Anna hand i hand promenerat upp till det lilla skogspartiet som låg en bit bort från det lilla radhuset de bodde i. Eftersom det var en regnig höstdag var de klädda i regnkappor med huva och gummistövlar. Elins kappa var jordgubbsröd medan Annas var himmelsblå. Annas blonda korta lugg stack rakt ut ur huvans kant.

                             – Kom, sa Anna och vinkade åt Elin.

Elin var en aning rädd, men gick ändå efter. Hon stirrade ner på Anna bruna gummistövlar och för varje steg trampade hon sin storasyster en aning på hälarna. Med ens kändes det väldigt segt att gå. Det gick inte. Elin hade fastnat i leran och när hon drog upp högra foten satt stöveln kvar i leran och den raggsocksklädda fossingen hängde fritt i luften. På något sätt lyckades hon behålla balansen. Tårar började rinna ner för kinderna.

                             – Mamma! ropade Elin. Mamma!

                             – Mamma! ropade Anna.

Precis i den stunden fick Elin syn på mamma. Hon gick med långa kliv genom leran. Elin tyckte att hon såg arg ut.

                             – Vad gör ni ungar! Ni får ju inte gå hit! Har jag sagt! hojtade mamma samtidigt som hon tog ett tag om Elin och hängde hela henne under vänsterarmen, medan hon med den fria handen drog upp en stövel i taget.

Med ett sugande ljud lossnade lerans grepp om stövlarna.

                             – Anna, jag går hem med din syster. Kommer snart och hämtar dig, sa hon och började pulsa rakt över den sumpiga åkern.

                             – Jag som i godan ro satt och stickade. Garnet tog slut. Annars hade jag kanske inte märkt att ni var borta, muttrade hon medan hon banade sig väg genom granskogen.

                             – Sådan tur då mamma, sa Elin med en aning kvävd stämma eftersom hon hängde och dinglade, för dig, att garnet tog slut.

                             – Tyst Elin, inte ett ord till.

Den hon ville vara

Nu efteråt såg hon mönstret tydligt. Livet då hade varit destruktivt mönstrat. Varför lät hon det ske? Ville hon straffa sig själv? Hon kastade sig in i det ena på förhand dömda förhållandet efter det andra. Var livrädd för ensamhet. Trots att det var det hon ofta var mitt i tvåsamheten. Ensam. Övergiven.

Då och då fick någon händelse i nuet i vardagen henne att tänka på den tiden. Eller ett ljud som var då, en poplåt som påminde henne. Kinderna hettade vid tanken på hur effektivt hon brutit ner sig själv. Ända ner till den smutsiga leran, allra längst ner på botten. Hon skämdes samtidigt som hon tyckte synd om den hon var då.

Till slut klättrade hon upp ur gropen. Fick ett liv, ett anständigt liv. Ett  liv där hon ville vara för alltid.

Rutiner

Köping i september 1967. Anna och Mats är i Annas farfars lägenhet på Sveagatan. Det är kväll och Mats vill att Anna ska läsa en dikt han skrivit:

 

 

– Vad är klockan, förresten?

Mats slängde en blick på sin klocka, en stor rund mörk urtavla fastsatt på ett decimeterbrett armband i ljusbrunt läder.

– Redan tolv. Anna, jag måste pallra mig hemåt, annars blir mamma orolig, sa han med glitter i de gröna ögonen. Jag måste böja mig för hennes rutiner, att komma hem före klockan tolv på natten.

– Oj då.

– Nej jag skojar, men det är nog dags.

– Men dikten då?

– Det är kanske bättre att du läser den i lugn och ro, med tid för eftertanke, för dig själv.

En lätt puss på kinden och Anna stängde igen dörren efter honom. Hon kände sig lättad. Eller, det var en egendomlig kluven känsla av både lättnad och olust. Hade han blivit besviken på henne? Hade hon gett honom falska förhoppningar? Hon hade varit nervös att han inte skulle tycka om hennes kropp. Hennes små, näst intill obefintliga, bröst. Anna vågade helt enkelt inte. Det var därför hon ångrade sig, men det kunde hon ju inte tala om.

Anna gick in i sovrummet, tog fram sin ryggsäck i gråbrun tjock bomull och drog upp det kraftiga snöret som satt runt kanten. Innan hon läste dikten ville hon klä sig i sitt ärtgröna nattlinne i nylon. Hon visste inte varför, men hon var bestämd på den punkten. Omständligt drog hon av sig sina Levis 501:or. De satt så snävt att hon fick ta i ordentligt för att få de över höfterna. Det var för att de var nya. Efter ett antal tvättar skulle de ha anpassat sig efter hennes kropp, blivit mjukare och förhoppningsvis även antagit ett ljusare sliten blå ton.

Hon gick tillbaka in i stora rummet och la sig på rygg i farfars soffa. Det olivgröna ylletyget kändes hårt mot hennes bara ben, det kliade. Anna vecklade upp det vikta pappret.

”Hennes ljusa flygande hår

Hennes lätta kropp
Min mage hissnar
Jag vill bara famna
Omfamna
Hennes kropp

Längtan är min

Enbart min
Otålighet fyller min händer
Frågor rådbråkar min hjärna
Kan det vara så?
Längtar hennes efter min?”

 

Nyss

forts från igår:

– Kan vi bara kramas lite istället?

Anna kände hur Mats ryckte till, hans händer som nyss mjukt, på samma gång med kraft, klämt på hennes överarmar, stelnade.

– Är det första gången för dig?

– Ja, men inte för dig då förstås.

Anna drog bort hans händer och böjde sig för att sätta sig ner. När hon satte händerna mot mattan kände hon hur hennes fingrar gled ner i den följsamma ullen. Mats gav upp en ljudlig suck och satte sig tungt mitt emot henne. På lite avstånd såg hon hur hans ögon smalnade. Han drog med fingrarna över de svarta polisongerna som halvt om halvt täckte kinderna.

– Nej, det är inte första gången för mig. Nu har du tyvärr förstört stämningen.

– Vad då? frågade Anna och hörde hur gnällig hon lät.

Jäkla skit, varför kunde hon inte ha låtit honom fortsätta? Varför vågade hon inte?

– Strunt i det. Och jag som hade skrivit en dikt om dig, för dig, åt dig. Nyss var allting så bra, nu är allt förändrat, sa han och la huvudet på sned.

– Mats, jag vill höra den.

– Vet inte om jag vill längre.

– Jag vill, sa Anna och trots att hon kände sig generad fortsatte hon att se honom i ögonen.

– Vi får se. Vet du om din farfar har någon dricka? sa Mats i lätt ton, som apropå ingenting.

Anna reste sig hastigt upp.

– Han brukar ha vitt vin. Vill du ha?

– Varför inte?

– Jag kollar i kylen.

När hon kom tillbaka med två små vinglas i himmelsblått satt Mats fortfarande kvar på mattan. I handen höll han ett papper. Anna såg att den var fylld med text skriven med blyertspenna.

– Jag har bestämt mig att du ska få höra ändå.

 

Den äkta mattan

Köping i september 1967. Mats och Anna har kommit ut från Centrumbiografen i Köping och är nu på väg...

Slutet på förra inlägget:
Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.



Han sög lätt på hennes hals. Det kändes som små nypningar. Anna drog sig undan.

– En trappa upp är det.

När hon sakta gick uppför trappan kunde hon uppfatta hans ytliga korta andetag i nacken, som tunna vindfläktar som lyfte hårfjunen i bakhuvudet.

– Här är det.

Anna låste upp dörren och gick in. Mats omfamnade henne bakifrån. Hans varma kropp omslöt henne.

– Vill du? viskade han i hennes öra.

– Ja.

– Kom, sa han och tog hennes hand.

Tätt, tätt ihop drog de sig längre in i lägenheten. Rummet rakt fram var vardagsrummet. En äkta matta fyllde större delen av golvet. Vid kanterna på mattan kunde man skönja en mörknad ekparkett. Mattan var flammande röd, fylld med orientaliska oregelbundna mönster.

– Den ser mjuk ut, sa Mats, ska vi?

Bonnie & Clyde

Köping i september 1967. Mats och Anna har precis kommit ut från Centrumbiografen i Köping som visar nya filmen Bonnie and Clyde. Anna och Mats är förälskade. Anna är 16 år, snart 17. Anna har fått tillåtelse av sin mamma att låna farfars lägenhet (han är på annan ort), för att slippa passa bussen hem sent på kvällen. Pappa vet inget.

Fortsättning:

– Vad tyckte du om filmen?

– Vad tyckte du?

Anna bollade tillbaka frågan. Vågade inte säga vad hon tyckte. Hon avskydde att jämt känna sig trög, ytlig och osmart. Hur gjorde andra för att veta så mycket om världen? Hon kände på sig att Mats var en djup och intellektuell typ och ville inte verka dum och oförmögen att analysera. 

– Nej, du först, sa Mats och hötte med pekfingret samtidigt som han log med både mun och ögon, jag är inte farlig. Och jag vill inte att du plankar mina omdömen, fortsatte han i en ton som avslöjade att han låtsades vara sträng.

– Då får jag ta den risken, svarade hon och log tillbaka. Jag tyckte den var spännande, men redan från början visste jag att de sprang mot undergången lika fort som jag löper sextio meter.

– Visst var det så. Men det var inte budskapet i filmen, tror jag.

– Och det budskapet kommer jag förstås snart att få veta, det känner jag på mig.

Han skrattade.

– Du får det att låta som om jag är en översittare.

– Lite grann, ja.

– Om vi ska vara allvarliga, är det inte så att essensen i berättelsen är att visa hur fattiga , medellösa människor tvingades och fortfarande tvingas att ta till desperata metoder för att överleva.

– Så var det kanske. Du är så klok, Mats.

– Tack, Anna, var du ironisk nu? sa han och tog tag i hennes hand.

Hon svarade inte. Han flätade in sina fingrar i hennes och samtidigt som han fixerade henne med blicken, lät han sin tunga kittla hennes handflata.

– Så... du är en sprinter?

– Kom trea på sextio meter i våras på Distriktsmästerskapet i Västerås. Jag är bättre på det än att analysera filmer, tror jag. Här är det förresten. Här bor min farfar, sa hon och pekade på ett gulrappat hyreshus i två våningar.

Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.