Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 30 april 2013

Den som lever får se


Forts från 27 april:
Början av september 1967.
Anna ryckte till. Oväsen. Det var ett öronbedövande oväsen. Hon hävde sig upp. En enorm traktor kom dundrande mot henne och hon skymtade en mörk gestalt som kom springande en bit bakom. Mats. Traktorn bromsade in och stannade en meter från henne. Utan att stänga av motorn hoppade en man, klädd i keps och mörkblå snickarbyxor utan skjorta under, ner på backen. Mörka hårstrån stod upp som en liten buske strax under halsen. Mats hade hunnit fram och stod och flämtade med handen över bröstet. Fem minuter senare stod bilen på rätt köl. Alla tre stod tysta och betraktade kärran. Den var bucklig, förardörren var intryckt och den blå lacken var avskavd på ett antal ställen. Bonden gick fram och sparkade på däcken.
– Den verkar inte ha punktering, sa han på sjungande västmanländska.

Med en grov vänsterhand tog han tag i dörrhandtaget, satte en gummistövelklädd fot mot bilens sida och drog kraftigt. Med ett strävt skorrande gav den med sig. Han stack in huvudet i bilen.
– Du har tur, bilnyckeln ligger här på golvet. Ska du kolla om den går att starta? sa han med en kort nick mot Mats.

Mats satte sig bakom ratten och vred på nyckeln. Efter en liten stunds knackande gick den i gång.
– Åk hem nu med flickan.

Efter tio minuters bilfärd i tystnad svängde han in på Strömvägen i Kolsva. Det var mörkt i alla fönster.
– Stanna här. Jag vill inte att du kör ända fram.

Mats försökte rulla ner rutan, men den satt fast. Istället öppnade han dörren, som efter lite buller gav med sig.
– Vi ses väl? sa Mats när hon rundat bilen.

Han tittade upp på henne från dörröppningen. Hans mörka ögonbryn sköt i höjden och pannan veckades.
– Du? Anna?

– Den som lever får se, sa Anna.
Det lyste i köket. Anna tittade på klockan. Två neongrönt lysande visare sa henne att den var två. Promenaden på de svarta granitplattorna fram till trappan var kortare än vanligt. Fast hon drog på stegen. Innan hon hunnit ända fram, öppnades dörren och hennes pappa klev ut.

– Var har du varit?
– Jag blev lite sen. Jag blev tvungen att vänta på Birgitta.

– Vad menar du med det? Birgitta är redan hemma sedan flera timmar. Jag har pratat med henne på telefon, sa han och ögonen lyste som stål.

 

6 kommentarer:

  1. Cliffhanger. :)
    Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag gillar den här historien.

    SvaraRadera
  2. Du berättar bra. Väntar på mer...

    SvaraRadera
  3. Samma lögner då som nu.

    SvaraRadera
  4. Ooops! Vi väntar spänt på en fortsättning!

    SvaraRadera