Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

lördag 20 april 2013

Som silver i mörker


Forts från 7 april:
Köpings Folkets Park september 1967 . Mats och Anna dansar, de snurrar och snurrar på dansgolvet. "Hon började ana illamående, halsen snördes ihop, magen kändes uppkörd":
 
Anna slet sig ur hans famn. Hann inte ens slänga en blick på Mats utan med några långa steg fullkomligt kastade hon sig ut ur lokalen. Dörren slog igen bakom henne och kaskaden störtade upp genom strupen. Tårar av plåga fyllde ögonen och hon andades häftigt. Naturligtvis skulle hon må illa. Precis nu. Åksjuk. Eller för mycket Parador. Billigaste rödvinet på bolaget. Fem kronor hade hon fått betala Anita. Anita, som hade fyllt tjugo år för några veckor sedan och tyckte att det var jättekul att köa på Systemet.
– Hur är det?

Hon snurrade runt och där stod han med ett litet leende på läpparna. Anna drog med högra handen över munnen. Hoppas att jag inte bara smetar ut klet.

– Här, ta min näsduk.
Hon tog emot den. En stor vit näsduk i vit mjuk bomull, ren och prydligt hopvikt. Utan att veckla upp den torkade hon sig försiktigt i pannan och drog ännu ett drag över läpparna.

– Jag tar hem den och tvättar den, sa hon och öppnade sin aftonväska som satt snett över bröstet.
Väskan hade hennes mamma sytt. Den var gjord i svart sammet med fransar som hängde och dinglade långt under väskan. Beroende på hur hon höll väskan skiftade den i nyans från svart till mörkt grått, som silver i mörker. Anna tyckte den var fräck och dessutom gick den så bra ihop med dräkten i gul manchester som hon hade på sig.

– Det behöver du inte, svarade Mats och tog ett steg mot henne.
– Det var dumdristigt av mig, sa hon och tog ett steg bort från honom.

Luktade hon illa? Måste få dricka vatten. Svalt vatten att skölja den ömma halsen med.
– Dumdristigt? Det var ett annorlunda ord.

– Ja, sa hon och skrattade till, vet inte var jag fick det ifrån. Har jag nog aldrig använt förut.
– Det kanske är jag som lockar fram nya sidor hos dig? Spännande, eller hur?

Han log igen och tog tag i hennes högra hand. Anna hann inte undan, hon lät det ske. Hans hand kändes smidig och torr. Hon kände en rysning löpa genom kroppen.
– Anna, du borde gå hem. Jag följer dig.

– Fast jag bor inte här, jag bor i Kolsva. Dit kan vi inte promenera, sa hon och besvarade hans leende.

– Jag har bil ikväll. Har lånat min fars Volvo PV.
– Har du körkort?

– Yes! sa han med fast hög röst, jag fick körkort nu i veckan. Kom så går vi.

8 kommentarer:

  1. Tycker om den här berättelsen, du gestaltar bra och har trovärdig dialog.

    SvaraRadera
  2. Fint. Gillar användandet av "dumdristig" för att komma vidare i handlingen. Snyggt.

    SvaraRadera
  3. Ett kärt återseende, jag älskar den här historien.

    SvaraRadera
  4. Är Mats en gentleman? Det där med färskt körkort ger mig dåliga vibrationer. Undra om du har bestämt dig innan. Om allt är färdigskrivet eller anpassas efterhand. Ser fram emot del fyra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bosse, nej inget är färdigskrivet. Jag tar med mig erfarenheter från en förälskelse i tonåren, blandat med en massa fullständigt påhittat. Har märkt att jag gillar historien, tror att jag kommer att fortsätta. Har ingen aning om vad som ska hända nu. Kul att du ser fram emot del fyra :-).

      Radera
  5. Fastän jag gick på folkets park och dansade 1999-2002 så känner jag igen nästan allt... Det måste vara en sån där tidszon där allt stannat upp...:) jättebra texter, läser ikapp!!

    SvaraRadera