Städat

Dörren öppnades och jag klev in. Inne i hallen svepte en sky av citrondoft över mitt ansikte. Till vänster om mig satt en hatthylla i ek uppskruvad på väggen. Jag betraktade ytterkläderna som var upphängda på trägalgar i en lång rad. Liksom hyllan var galgarna gjorda av ekträ. Det här är ingen slump, tänkte jag, kläderna är sorterade. Längst bort en svart damkappa med pälskrage. Bredvid den en grå kortare tjock ytterrock, sen en grön sportjacka. Jämte löparjackan hängde en marinblå damjacka i lumbermodell, en gul regnkappa i plast och sist en röd- och vitrandig herrkavaj. Undrar vem som äger den? Kläderna hängde luftigt med, beräknade jag, tio centimeters mellanrum. Om jag hade haft en måttstock med mig och kunnat mäta avstånden, hade jag säkerligen funnit att det var exakt samma mått, på millimetern.

Jag fortsatte genom den breda hallen. Den mynnade ut i en luftig matsal till vänster, ett kök till höger och ett ansenligt rum med högt till tak, antagligen för social samvaro, låg rakt framför mig. Jag scannade snabbt av möbler, bokhyllor, stolar och bord. Inte en personlig sak någonstans. Inga kläder som låg slängda, ingen uppslagen bok, inga dagstidningar och ingen disk i diskhon. Kökets alla arbetsbänkar av svart marmor strålade blanka och tomma. Jag drog med pekfingret över det vita köksbordet. Dammfritt. Samma sak när jag vid bokhyllan i matsalen blåste lite lätt på en tom hylla. Inte ett dammkorn. Golvet? Ljus blänkande ekparkett, helt utan mattor, överallt. Även badrummet såg oanvänt ut. Duschkabinen av transparent rundformad plast var helt utan en enda skråma och handfatets skimrande mässingskranar såg ut som nyputsat guld.

Efteråt, när jag kom ut på gatan, slog det mig. Sovrum? Fanns det inget sovrum?