Oviktigt? (skrivpuff 31 maj 2010)

Tänk om jag hade förstått hur oviktigt det var alltihop. Att ha rätt adress i Hovås, ha en stor nybyggd villa eller en pietetsfullt renoverad gammal, uppförd längs med klipporna, klättrande ner mot havet. Två, helst tre, välartade väluppfostrade begåvade barn och en framgångsrik spikrak karriär. Full agenda. Att ha en smärt vältrimmad kropp, vara välutbildad och kunnig i både stort och smått. Följa med trenden. Sommarsemester i fritidshuset på Käringön och tre veckor i Thailand varje vinter.

Då hade jag kunnat njuta av livet. Njuta av naturens ofattbart underbara förändring varje vår, av himlens gnistrande klarblå färg. I stillheten höra trädens susande i skogen. Istället försvann åren i ett oklart töcken. Tiden, all tid jag trodde att jag ägde. Borta. Så hjärtskärande att vara så nära slutet. Hjärnan känns ihålig. Det blåser rakt igenom. Är det för sent att börja leva? Säg att det inte är för sent.

Form

Formen är viktig. Formen ska vara fylligt rund. När jag kupar handen över den ska det kännas som om den är ämnad för just min hand. Ligga som gjuten i min, till en skål, formade handflata.

Doften är viktig. Doften ska ge en förnimmelse av het sommar, varma brännässlor bakom ladan och blomstrande friskt kryddiga örter.

Färgen är viktig. Färgen ska vara djupt blossande rosigt röd och den glatta glänsande ytan ska kännas som min egen hud.

Den tar jag. Just den tomaten vill jag långsamt avnjuta, tunt skivad, toppad med överringlad knallgul rapsolja, nymalen vitpeppar och några vita flortunna flarn flingsalt.

Smusslet (skrivpuff 27 maj 2010)

Du har inte en chans mot mig, det har du redan lärt dig, eller hur? Hur du än vrider och vänder dig, snor dig ut och in, kommer du att märka att jag har ögonen på dig.

Dysfunktionell. Vet du vad det betyder? Det är du i ett nötskal. Att försöka beslöja dina handlingar hjälper inte. Du är riktigt dålig på att maskera, jag avslöjar utan vidare ditt smusslande. Försök inte ens. Det är så lätt, löjligt lätt.

Jag är synnerligen kapabel, enastående. Tänk om du hade fattat det. Då hade allt varit så mycket enklare, skönare.

Du är sannerligen obegripligt omedveten om min kompetens. Aningslös om min makt över dig. Du gör min arm tung, sa du. Men det är din funktion. Din ofrihet är min frihet.

Ett semesterminne

De är på väg i bil till Spanien. Rullar långsamt in i Volendam i Holland. Det är den 26 juni 2004. Parkerar bilen på det lilla torget i stadens centrum. Väl utanför bilens skyddande pansar slår den mot dem. Spänningen. Den skälver i luften. Det är mitt på eftermiddagen, dallrande sommarvarmt. Få människor är ute, men trots tystnaden går det nästan att fysiskt ta på oron i de trånga gränderna. Ikväll ska Sverige och Nederländerna mötas i en kvartsfinal. Det är EM i fotboll. Överallt hänger holländska och orange flaggor ut från de öppna fönstren.

Klockan är sju på kvällen när Lisa och Martin kliver in i en bar längs hamnpromenaden. Därinne är det fullständigt tomt på gäster. På väggen mitt emot baren hänger en enorm filmduk. Framför står bruna pinnstolar i rader.

- Excuse me, can we stay here and look at the quarter final tonight?

- Yes of course. Please sit down in the bar. Would you like a drink?

Lisa och Martin sätter sig i baren och får varsin öl. Ska det komma fler eller blir det bara vi? Klockan hinner bli tjugo i åtta. Då händer det. De kommer i strömmar, skrattar, pratar och bullrar högt, klädda i orange t-tröjor och kepsar. Pinnstolarna ockuperas. Lisa och Martin börjar känna sig lite obekväma. Ska vi tala om att vi är representanter för motståndarlaget? Ja, det är nog bäst. Två svenskar på sjuttio holländare.

- We would like to tell you, we are from Sweden.

Martin lutar sig över bardisken och teaterviskar till bartendern. Han betraktar Martin en sekund, ögonen glittrar, öppnar munnen och ropar ut över baren. På holländska. Glädjerop börjar skalla mellan väggarna. Ögon riktas mot Lisa och Martin, alla höjer sina glas. Cheers! Cheers! Good luck!

Matchen blir en av de mest spännnade Lisa någonsin sett. Nej förresten, den mest spännande. Kampen avgörs med straffar och nej åh nej! Zlatan missar sin! Holland vinner. Ett öronbedövande dån fyller baren. Lisa och Martin försöker göra sig små, så osynliga som möjligt. Förlorarna. I sin iver och lycka vräker en holländare ölglaset fullt med öl över axeln. Ölen kommer farande rakt i famnen på Lisa. Hmm. Det är nog dags. Blöta av ölskvimp drar sig Lisa och Martin ner från barstolarna, omärkligt makar de sig långsamt mot dörren, smiter ut i natten.

En inbjudan

Kulladals småskola i Malmö, i maj 1965, klass 1

- Och så kommer ni ihåg allihop, det gäller dig också Kalle! Leta reda på en blomma eller ett blad från ett träd som ni inte känner igen. Ta med den hit imorgon. Då tackar jag för idag! Vi ses imorgon!

Frökens sista ord för dagen dränks i ett väsen som förlamar. Många av Lisas klasskamrater har redan hunnit rycka upp sina skolväskor på bänkarna. Stolar dras bakåt så att ett högt skrapande och rivande ljud uppstår. Halvstående plockar de ihop sina läxböcker, anteckningsblock och pennor. I språnget. Fröken skakar på huvudet, betraktar tyst barnflocken som hon tycker påminner om en flyende djurflock på savannen, drar en djup suck.

Lisa har hunnit ut ur klassrummet, drar med möda upp den tunga ytterdörren, tar skoltrappan i några få långa språng. Känner hur hon förlorar balansen, står nästan på huvudet, det hissnar i någon sekund, lyckas ändå hålla sig upprätt, tar ett hopp ner i gruset. Bakom henne kommer Åsa farande, bromsar in vid Lisas sida så att dammet yr. De börjar gå hemåt tillsammans, bor i samma hyreshus på Blekingsborgsgatan. Vilken tur, tänker Lisa, att det finns en flicka till i samma hus som jag, på samma våning som hon, bara rakt över gången. Hon ser Åsas brevlåda hemifrån. Olofsson står det på en skylt. Och som hamnade i samma klass som hon. Lisa känner att de är lika, små och smala, med ljusblont lättflygande kort hår.

Framför dem går Kattis och Maggan. Lisa och Åsa ser på varandra, nickar och blinkar. Överenskommet. Börjar trampa på hälarna på Kattis och Maggan. Drar av Kattis ena skon. Hon snubblar i väggruset.

- Vad gör ni?! Om mamma kommer och ser vad ni gör skulle ni få se på andra bullar! Då skulle ni få eld i baken!

- Haha, få se på andra bullar! Har din mamma bakat andra bullar. Andras bullar kanske? Bjuder hon oss då?

Lisa och Åsa hoppar runt i ring, håller varandra i händerna, fnittar och skrattar.

- Få eld i baken? Hurdå menar du? Skulle din mamma jaga oss med en fackla eller?! Kom nu Åsa! Vi springer hem. Min mamma har egna jättegoda bullar vi kan få!

Något sårbart

- Ja, alltså Pelle, min man, det är patetiskt, så som han beter sig. Rent löjeväckande.

Sorlet runt bordet stannar av, allas ögon vänds mot Carolin. Arbetskamraterna har tjejkväll och har samlats runt köksbordet hemma hos Cecilia. De är fullt sysselsatta med att smaska i sig färska Smögenräkor, vitt vin och franskt lantbröd. Mellan tuggor och intagande av dryck förhandlas icke närvarande personer, företrädesvis arbetskamrater: "kan ni fatta hur man kan vara chef och ha så svårt för att ta obekväma beslut"? "hur är hon funtad som kommer till jobbet i så kort kjol?"

- Vadå? Vadå? Vad gör han?

- Ja, alltså, ni skulle se. När vi ska lägga oss på kvällen, ja alltså, jag försöker dra ut på tiden i badrummet. Borstar tänderna i evighet.

- Ja, fast det är ju inte så dumt, kanske.

Alla skrattar högt och ser på varandra med ögon som tindrar och blänker i stearinljusens sken.

- Är det så illa, vad händer sen?

- Jag hoppas förstås att han ska sova när jag till sist måste dra mig ur badrummet. Men nejdå, han är vaken och väntar. Och jag vill ju inte. Jag VILL ju inte. Han är så klumpig och osensuell. Jag vill bara vända ryggen mot honom och sova.

- Jaja, men du, tror du inte att vi andra känner igen oss, ropar Birgitta ut över bordet. Eller hur, alla ni andra?

Skrattet klingar högt igen, de stämmer upp i en gemensam sympatisång.

- Men...

Det är Lisa som öppnar munnen. Lisa som hittills inte sagt något, bara betraktat de andra. Nu höjer hon rösten. Medveten om att hon är annorlunda, inte med i tjejernas gemenskap. Hon är en utböling. Kan inte hålla inne med det, måste ge uttryck för sin uppfattning:

- Hur kan ni? Hur kan ni lämna ut era män på det viset? Carolin, vad tror du Pelle skulle säga om han visste att du sitter här och berättar om ert mest intima?

- Men Lisa, måste du vara så tråkig och ta allt så bokstavligt. Det är ju bara skoj. Tro inte att män är så ömtåliga. De kör sitt eget kaxiga race på sitt håll. Din man också.

Aldrig, tänker hon, aldrig att han gör det. Inte min Martin.

Något franskt

Lisa ringer på dörren. Lyssnar efter ljud inifrån medan hon väntar. Hör ett lågt hasande. Bra då är Isabelle relativt pigg idag. Dörren slås upp och där står Isabelle.

- Hej Lisa, kom in!
- Tack Isabelle!

De sätter sig vid det runda vitmålade träbordet i köket. I fönstret står charmigt slitna terracottakrukor med blommande pelargoner i blekt ljusrosa. Mårbacka heter de, tänkerLisa.

- Vilka fina örhängen du har. Och halsband som matchar.

Isabelle tar om halsbandet med bägge händerna. Lisa lägger märke till att hon som vanligt är välmanikyrerad. Händerna är fårade med spensliga långa, en aning knotiga, fingrar. Naglarna är pärlemorfärgade i ljust rosa och med små, små, som Lisa tror är påklistrade glasstenar som gnistrar som diamanter i ljuset. Glittrar i kapp med smyckenas säkerligen äkta glans. Isabelles läppar dras i sär i ett snett leende. Skakar på huvudet. Både det ljust grå tunna hårrufset och de hänginga rynkiga kinderna svajar lätt. Nittio år och fortfarande mån om sitt utseende. Noggrann med att kläder och accessoarer ska passa ihop. Det ändras aldrig.

- Smyckena fick jag av en man i Paris för många år sen.
- En man?
- Ja, jag åkte till Paris strax efter kriget, i maj 1947.
- Vad hände?
- Det var ju förresten idag vi sågs. Alltså 1947, den tjugoförsta maj. På Salon des Réalités Nouvelles. Så roligt, förstår du Lisa, vi råkade snava över varandra. Bägge två hade vi, utan att tänka oss för, tagit några steg tillbaka för att se konstverket mer på distans. I kollisionen tappade han ett litet paket. Oh, bägge två lutade vi oss samtidigt ner för att ta upp det och då krockade vi, igen. Det bara sjöng i huvudet.

- Vad hände sen?
- Vi masserade våra smärtande pannor, sen kunde vi inte sluta skratta. Till sist sa han att jag skulle få paketet.
- Oj!
- Han tyckte att jag var värd det, sa han. Ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå, men om vi kunde ses kvällen efter? På Flèche d'or Café? Klockan sju? Han såg på mig med sina mörkbruna franska ögon. Jag skulle vilja bjuda dig, sa han.

- Wow! Och vad var i paketet?
- Dom här förstås!, sa Isabelle och höll upp halsbandet med ena handen, viftade med de långa örhängena.
- Men vad hände sen? Berätta!
- Jag gick till caféet kvällen efter, väntade. Länge. Han kom aldrig.
- Så konstigt. Har ni aldrig setts sen?
- Aldrig.
- Har du aldrig funderat över för vem paketet egentligen var ämnat?
- Jodå, fast jag bestämde mig sen. Det var ämnat för mig och bara mig.