Fingrar

Hans knotiga fingrar på hennes axlar. Han höll inte hårt. Ändå var hon medveten om att hon inte skulle röra sig. Hon försökte tänka bort hans händers lätta tryck. Ansträngde sig för att få tankarna att flyga iväg. Bort till ett annat liv. Han började sakta massera huden.

"Är det skönt?"

Hans röst hade en mjuk ton. Hon lyckades hålla tillbaka en rysning, men ett lågt stön kom ut ur hennes mun.

"Visst är det? Jag hör att du tycker det."

Hon mumlade något ohörbart. Helst hade hon velat skrika.

"Ta bort dina händer från min kropp!"

Hon vågade inte.

Bild från

https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07

 

Stolt

En liten scen ur mitt kommande manus, som jag kommer att börja med när jag känner mig redo. Skrev den nu inspirerad av dagens skrivpuffsord.

 

Att Karin hade ringt till polisen var hon själv förvånad över. Visserligen flera år efter händelsen. Men det hade hon aldrig trott skulle inträffa. Annars hade hon alltid haft svårt för besvärliga telefonsamtal. Så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon känt ett väldigt motstånd mot att ta upp jobbiga saker, när som helst med vem som helst. Så feg hon hade varit. Undantaget den gången med Maggan. Hon var så arg, helt rasande på henne. Hade ingen koll på vad hon hävt ur sig. Med Maggan var det annorlunda. Till henne kunde hon säga vad som helst. Det var nog den enda människan i hela världen som hon någonsin känt så inför. När hon berättade för polismannen vem hon var, krävde han att hon kom dit. Efter den första omedelbara kontakten när hon märkte hur trött han lät på rösten, fullständigt ointresserad, kunde hon nästan höra hur han rätade på ryggen, höjde rösten och började artikulera överdrivet mycket. Polisen sade att de ville träffa henne snarast. De ville göra ett vittnesförhör. Det var viktigt.

"Vi kan hämta dig om du vill, om du har svårt att komma hit annars."

"Det behövs inte. Jag tar bussen. Kan vara där om ungefär en timme. Är det snabbt nog?"

Inte ville hon att polisen skulle hämta henne. Tänk om grannarna såg henne kliva in i en polisbil. De skulle tro att hon hade gjort något fuffens. När hon stod vid busshållplatsen och väntade sträckte hon på kroppen. Hon skulle äntligen göra rätt för sig. Stolt över sig själv klev hon på bussen. Att göra det rätta, förstod hon med ens, var läkande för själen.

Systern

Karin var ovan vid fysisk kontakt. Under hennes uppväxt var det ingen som kramade henne. Ett minne från barndomen. Hon vaknade abrupt mitt i en mardröm. En man jagade henne genom en tallskog. Det fanns ingenstans att gömma sig. Rädslan genomsyrade hennes kropp, trots att hon förstod att det bara varit en dröm och att hon nu var vaken. Hon vände och vred på sig, men det var stört omöjligt att somna om. Kanske vågade hon inte, för tänk om drömmen kom tillbaka?

Karin lyfte på överkroppen och tittade mot systerns säng på andra sidan rummet. Konturerna av Inger, små rundningar avtecknade sig på täcket. Om hon ansträngde sig kunde hon höra systerns lugna snusande. Hon klev ur sängen och tassade fram till Inger. Försiktigt lade hon sig bredvid, alldeles intill sängkanten.  I mörkret mötte hon systerns blick. Inger var vaken.

"Kan du inte sova?

"Får jag ligga här?"

Systern lade en arm över hennes kropp. Hon sov inte mer den natten, men lugnet spred sig genom hennes inre när hon kände Ingers andetag puffa mot ansiktet.

Längtan

Längtar till något gör jag hela tiden. Och det verkar bara bli värre med åren. Det är en tveeggad känsla. Både positiv och omvänt, negativ och förlamande. Men att bara vara i nuet känns både oengagerat och fantasilöst. Carpe Diem förstår jag inte alls. Så pretentiöst. Löjligt rent av.

Att jag ofta längtar tillbaka till en tid som varit känns obegåvat, egentligen. Nedbrytande. Jag som trivs så bra med min tillvaro. Ändå gör jag det. Kanske är det inte längtan, tänker jag, utan nostalgi? Eller är det samma sak? Längtan eller nostalgi över den tid som flytt. Och inte kommer tillbaka. 

Ibland lyssnar jag på Mando Diao och Strövtåg i Hembygden. Trots att den är uttjatad. Men jag måste. Bara av den anledningen att jag försätts i en skön, meditativ melankoli. Jag ser min barndoms trakter framför mig. Bruksbygden med butiken mitt i byn, röda faluröda arbetarlängor och den vita herrgårdsbyggnaden med den enorma parken runt omkring. Längtar tillbaka. Fast jag är fullständigt medveten om att där skulle jag inte alls vilja bo idag.

Jag vill inte ändra på hur jag känner. Jag vill längta. Hela tiden. Det är bara skönt.

Vi rusar

De flesta vet inte med vilken hastighet vi rusar genom  universum. Inte jag heller. Men det går att ta reda på om man vill. Jag avstår, eftersom jag inbillar mig att jag ändå inte begriper fakta. I det här fallet. Det är så underligt. Går inte att föreställa sig. Jag som går här lugnt och stilla, gatan fram. I mina kvarter. Solen lyser. Det kan inte vara sant, att jag samtidigt stormar fram. Jag borde känna vindrufset i håret. Känna fartvinden svepa över mina kinder.

Jag känner

Jag känner ingenting. Fast det borde göra ont. Tänk om ångesten inte når fram, krypande en bit i taget, utan kommer farande tung som en ångvält? Vältrar sig över mig. Att den fullkomligt kör sönder mig. Gräver ner mig i jorden.

Sängkläderna är heta, kväver mig. Jag slänger av mig täcket. Min kropp är fuktig av svett. Jag ligger naken på rygg. Väntar. Andas tungt. Jag väntar på sammanbrottet. Det gör mig med ens skräckslagen. Jag sätter handen under vänstra bröstet. Hjärtat slår hårt. Snabbt.

Så vaknar sinnet. Sakta. Sakta. Det klarnar. Jag blir medveten. Det var en dröm. Lättnaden är oerhörd. Jag vrider på huvudet. Ser honom. Hör honom andas lugnt.

 

 

Bosses tävling - fåglar

Alltså det här var inte lätt, Bosse. Kallt, kallt, fryser om händerna. Har bara min mobilkamera. Kan inte zooma. Varje gång jag ser en liten fågel i ett träd och jag närmar mig flyger den iväg. Annars sitter den mitt inne bland en massa grenar och syns inte. Eller högt uppe i ett träd. För långt bort. Nu lyckades jag faktiskt, men det blev några fåglar på marken. Och inte nära utan en bit ifrån. Så, Bosse, syns de på bilderna tillräckligt mycket för att räknas? Är lite tveksam. Och duvor, räknas de? De andra två vet jag inte det är för släkte.

En sak vet jag. Bosse, du har fått mig att uppmärksamma fåglarna även nu på vintern. Annars lyssnar jag bara efter kvitter på vår och sommar. Det är positivt.