Varför?

Hon längtade efter frihet. Våga visa sitt riktiga sanna jag. Men det gick inte att slita sönder bubblan av övergivenhet, fast hon sparkade och sparkade. Varje dag slutade med att hon utmattad kom hem, så in i döden trött på livet.

Men jag vill ju leva, leva på riktigt, tänkte hon. Hon hade redan gått på enskilda terapeutiska samtal hos psykolog. Inte bara en gång utan under fem olika tidpunkter i sitt liv. Tysta, sterila och blänkande vita väntrum med högt i tak, vackra stuckaturer och med knakande, skrikande ekparkett lagt i stavmönster hade hon börjat må illa av.

Gruppterapi. Hela gänget fick sätta sig i en ring på det kalla slitna grå linoleumgolvet. Det gjorde henne illa till mods att sitta så. Hon frös, kände att hon hade en alldeles för tunn tröja på sig. Det var obekvämt och det värkte i benen. Ideligen fick hon byta ställning. De skulle börja genom att berätta om sig själva och anledningen till sitt deltagande. Hon öppnade med svårighet munnen, såg ner på sina knäppta händer som låg i knäet och skildrade sin situation med lågmäld röst.

– Hör du, hörde hon en röst säga, det där du kallar problem kallar jag futtigheter. Värdelöst det är vad det är. Skärp dig.

Det kändes som om någon tagit tag om hennes hjärta och klämt till hårt. Hon höjde blicken utan att lyfta huvudet. Det var inte terapeuten som talat, utan en av gruppdeltagarna. Varför? frågade hon sig själv tyst, varför var han så orubbligt kall?

Hon slängde en blick på kursledaren, som inte satt med i deras gemensamma krets, utan han befann sig snett bakom henne, placerad på en blåmålad pinnstol. Hans outgrundliga min kunde hon inte tolka annat än som neutral. Tomt polerad. Blicken i fjärran. Tårar blötte ner hennes kinder. Det gick inte att hindra. Så typiskt tjejigt. Varför sa terapeuten inget? Skulle han inte komma till hennes försvar?

Ambitiösa Lisa

– Berätta nu med egna ord vad du såg, sa han och tittade på henne snett från sidan. Låt det ta tid, hetsa inte, vi har inte bråttom.

Lisa kände att ett fniss hotade att bryta ut. Han trodde nog att han hade lagt upp en förtrolig min, tänkte hon, att hans lilla leende skulle verka lugnande på mina små flickskakiga nerver.

– Jaa, jo, jag var på väg hem från mitt jobb och…

– Jaha, var jobbar du? Och vilken tid var det?

Han bredde ut sina prinskorvsstora fingrar brett över tangentbordet, redo att börja skriva. Lisa konstaterade att hans händer inte täckte bokstäverna.

– Jag jobbar på Seven Eleven och innan jag har hunnit låsa, släcka och plocka undan så brukar klockan hinna bli tolv.

– Så klockan var alltså tolv.

– Nja, det vet jag inte exakt, men där någonstans.

– OK vänta lite, sa han och tryckte ner en tangent, jag ska bara skriva ner det du säger.

Sen nästa och nästa. En bokstav i taget. Fniss hotade återigen att bubbla upp. Hon fortsatte:

– Jo, sen när jag kom in på Andra Långgatan, skulle precis passera rakt över gatan från juvelerarbutiken. Du vet, där vid porrbutiken som har skyltfönstren täckta med brun papp, när jag hörde en skrällande krasch. Av glas. Och sen gick larmet.

– Vänta lite.

Hon studerade honom. Hans rygg var rund och axlarna uppdragna. Ingen bra arbetsställning, tänkte hon.

– Ja, fortsätt.

– Jag såg en skugga hoppa rakt in genom hålet i fönstret. Trotsade skränet. Jag hann tänka att det var modigt att bara kasta sig in så där. Hur visste figuren att hålet var tillräckligt stort? Eller att inte glasskärvor satt i vägen? Jag rusade över gatan. Mot affären.

– Det var företagsamt. Av dig alltså. Eller våghalsigt snarare. Du måste ha varit skrämd från vettet. Ett ögonblick. Jag ska bara skriva.

– Jag tänkte inte. Jag bara handlade. Jag klev in genom hålet. Det var alldeles svart i butiken. Hörde bara dånet av säkerhetslarmet. Såg inget.

– Men då blev du väl ängslig?

– Hann inte. Precis då rusade en individ rakt på mig med en enorm hög med glitter i famnen. Jag dråsade ner i golvet. Han måste ha hållit hårt i stöldgodset eftersom han inte tappade en endaste liten ring, sa hon.

Försiktigt, oändligt försiktigt rullade hon ringen på högra långfingret runt, runt.

Om att fylla en kunskapslucka

Det var när hon var exakt femtio år sex månader och sju dagar gammal hon fick redan på det. Hon hade en syster. En halvsyster, men ändå. Den kvällen ringde det på telefonen när Lisa precis hade slagit ner rumpan i soffan och satt på TV:n för att titta på sitt favoritprogram, Vetenskapens Värld. Alltid avhandlades något intressant ämne som ökade hennes insikter och kunskaper om livet. Ikväll skulle de diskutera människans psyke. Det var anledningen till att hon kände sig irriterad när signalerna ljöd. Skulle hon låta bli att svara? Lisa slängde en blick på Göteborgspostens TV-bilaga, kanske kunde hon kolla sen om det gick i repris? Se programmet vid ett annat tillfälle. Att inte se hela på samma gång var ointressant. Allt eller inget. Halvdant, var inget för Lisa. Hon reste sig långsamt upp. Om hon skulle svara fick de vänta till Lisa behagade ta sig till telefonen. Ingen hets. Telefonen stod ute i hallen. Den var bärbar, men stod för tillfället och laddade hemma i sin klyka.

– Lisa Herrström.

– Är det Lisa Herrström jag talar med?

– Ja, jag sa just det.

– Sitter du ner?

– Nej.

– Då föreslår jag att du hämtar en stol.

– Men… vem är det jag pratar med?

– Ett ögonblick bara. Sitter du ner?

– Jaa.

– Jag heter Ellen Benning.

– Jaha. Det namnet säger mig inget.

– Nej, det förstår jag. Vi har aldrig tidigare talats vid. Jag är din syster.

Mitt rika känsloliv

Jag har så svårt att visa känslor. Inte ens i situationer då jag vet att någon annan skulle ge upp ett glädjetjut, hojta och hoppa högt. Jag säger bara:

- Ja vad glad jag blev.

Jag säger det i en aning högre ton än jag normalt gör när jag pratar.

- Är du glad?, frågar min man, med betoning på ordet är.

- Jo det är klart att jag är.

Känner mig lite irriterad över att jag måste visa glädjen på ett speciellt sätt för att det ska accepteras.

- Det syns inte på dig.

En tanke som slagit mig är: kan jag över huvud taget skrika? Det vet jag inte. Vågar inte försöka. Tänk om det bara blir ett ynkligt litet pip? Känner mig väldigt rädd för det. Har ibland lust att rusa rakt ut i skogen. Stanna långt in bland täta granar och höga tallar där ingen levande människa syns till och ge skriket en chans.

Finns det kurser i att ge hals? Fast å andra sidan, varför tycker jag att det är så viktigt att kunna skrika högt av glädje eller sorg? Det går att ha ett rikt känsloliv ändå. Det vet jag.

Åstadkomma något

– Och vad har du åstadkommit?, frågade han i en ton som gjorde det fullt tydligt för mig att han inte förväntade sig att något bra skulle kunna komma från mig.

Han tittade på mig med ögon som glittrade, läpparna särades så att han blottade tänderna. Jag såg på honom under lugg, la märke till att hans hörntänder var spetsiga. Hade han låtit en tandläkare fila på tänderna eller var de naturligt vassa?

Samtidigt som hans yttrande fyllde rummets atmosfär gjorde han det klart för alla andra i gruppen vad han tänkte om mig. Jag kände hur jag krympte, både fysiskt och mentalt. Axlarna drogs upp, ryggen böjdes och det kändes som att ansiktshuden blivit för liten för skelettet under. Jag kände hur skinnet spände och drog över kindknotorna. Det smärtade.

Jag reste mig med ansträngning upp ur pinnstolen. Det skorrade i mina öron när jag drog stolen bakåt över golvet. Jag tog tag i anteckningarna och gick de få stegen fram till podiet. Mina kliv ekade i tystnaden. Tvingade fingrarna att låta bli att darra, la mina papper på bordet, lyfte huvudet och betraktade gänget framför mig. Jag svepte sakta med blicken, från vänster till och höger, hejdade mig när jag i ögonvrån skönjde hans brunrutiga skjorta. Jag öppnade munnen.

– Det är oerhört viktigt att förstå skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Att ha ett gott självförtroende är att veta att jag kan något, är duktig på något. Jag blir någon genom det jag åstadkommer. Ett självförtroende är som kondition, håller man inte igång, tynar det bort. Man måste helt enkelt underhålla ett bra självförtroende. Det kan sjunka på ett ögonblick om du hamnar i fel grupp av människor.

Nu vågade jag slänga en snabb blick bortåt flanellskjortan. Han stod och lutade sig mot väggen med armarna i kors över bröstet.

– Däremot, självkänsla. Du har en stark självkänsla när du vet att du är duger utan att göra något. Du vet att du är fantastisk, bara för att du är den du är. En bra självkänsla är inte lika lätt att rubba. Den grundas i barndomen och du bär den med dig för alltid. Gör dig trygg i dig själv. Har du den klarar du dig bättre i påfrestande situationer genom livet.

Jag tystnade. Han hade släppt kroppen från väggen, tagit ner armarna.

– Bra, sa han långsamt och rullade på r:et, bra, fortsätt.

Ingen hemlängtan

Jag håller med Paul Young, som sjöng:

Where ever I lay my hat
that’s my home.

En gång stack jag iväg till Nouakchott I Mauretainen.

- Är du helt från vettet?!, ropade alla. Vad vet du om det landet? Egentligen? Och får du inte hemlängtan när du sticker iväg? Är det inte farligt?

- Nej, tvärtom, så fort jag kommer hem jag längtar ut. Bort. Och än har jag inte dött.

Vad väntade mig i Mauretanien? Ett land där islam är lika med politik. Samtidigt har de fria val, är demokratiskt. Det var nog det jag var nyfiken på. Hur ser ett land ut som heter République Islamique de Mauritanie
al-Ğumhūriyyah al-Islāmiyyah al-Mūrītāniyyah? Dessutom, hassaniya, puular, soninke, wolof som är språken som talas förutom franska, var jag tvungen att få höra hur de lät.

Jag var kvar där i tre år. Levde med ett par och deras två döttrar och lille son. De bodde enkelt i ett hyddliknande hus alldeles intill Atlantens vågor. De försörjde sig på fiske. Livet var slitsamt, men varje dag fanns det mat på bordet. Vi lärde av varandras olika kulturer. De fnissade vid tanken på sjumilaskogar och kunde inte föreställa sig minusgrader i luften.

Med tiden kändes det som jag fått en ny familj. När det var dags att åka tillbaka till Sverige grät jag. Vi grät tillsammans. Det var hårt att se mina vänner klädda i slitna men färggranna kläder i rött och blått tysta se på mig när jag klev in i den svarta taxin utan rutor. Bilen gled sakta iväg. Jag vände mig om i sätet och tittade bakåt. Till sist såg jag bara fem svarta pinnsmala siluetter med armarna fortfarande höjda i en vajande vinkning.

Inga fler påhitt (skrivpuff 23/1 om att göra hyss)

Ögonlocken kändes blytunga. Jag satte pekfingrarna under ögonbrynen och tummarna på kindbenen och drog med fingrarna. Associationen till Stanley Kubricks helt absurda film ”A Clockwork Orange”, där Malcom McDowell tvingades sätta tändstickor i ögongloberna för att hindras från att blunda, var uppenbar. Jag vände mig med ett stön i soffan. Det värkte i alla leder och muskler. La mig på rygg, höll armarna över huvudet och sträckte ut hela kroppen, spände tår, bål och drog i fingertopparna. Jag vred på huvudet. Äpplet låg kvar. Jag sträckte ut armen, fångade det, tog ett stort bett. Ofrivilligt lämnade ett rop av lycka min strupe. Så gott.

Anna hade blivit bjuden på ett piller. Ta det här, hade han sagt, det ger dig en skön kick och du känner inget efteråt heller. Jag bjuder. Han hade haft rätt, sa Anna, det var en häftig upplevelse. Och hon hade inte känt något bakrus, bara en aningens aning matthet. Några dagar senare hade hon köpt två vita små piller, ringt på dörren och jag kunde inte annat än erkänna att jag var nyfiken. Trots att jag var dödsförskräckt tog jag tabletten. Det hade känts osolidariskt att inte ta den, tyckte jag, eftersom Anna redan svalt. Och Anna hade ju provat en gång förut.

Hade jag fått en snedtändning? Oron smällde till mig i ansiktet. Var det en muskelförlamande drog? Jag rörde på lemmarna. Jo, det kändes fortfarande normalt. Vad hade vi fått i oss? Anna? Var var Anna? Jag reste mig upp från soffan, det snurrade till i huvudet. Jag snubblade ut i köket. Anna. Hon satt vid köksbordet och läste Svenska Dagbladet. Hon lyfte sakta på huvudet.

– Oh har du vaknat nu? Jag har väntat hela morgonen. Du var inte något nöje i går kväll, förresten. Du somnade ju nästan omgående.

– Anna. Anna. Lova mig en sak; inga fler sådana påhitt. Aldrig mer. Lovar du?