Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 17 november 2016

Skuld


När han vaknade såg han att det hade gått sex timmar. Han hävde sig upp ur sängen och flängde sen runt i lägenheten ännu en gång och ropade. Men Etta var och förblev borta. Han tänkte efter om hon vid något tillfälle hade pratat om någon vän. Kunde hon ha gått hem till någon drogmissbrukarvän? Knarkarkvart? Fanns de sådana i Marrakech? Han rynkade pannan och försökte påminna sig. Hur skulle han hitta personen även om han mindes? Han bestämde sig för att gå ut och leta. Hur omöjlig än chansen var att han skulle upptäcka henne, mitt i en storstad, som han dessutom hittade väldigt dåligt i. Det gick inte att sitta kvar i lägenheten. Han måste göra något. Åtminstone inbilla sig själv att han gjorde nytta. Taggar av skuldmedvetenhet stack i bröstet och gjorde honom illamående. Han skulle inte ha åkt. Men då hade han samtidigt lämnat en annan vän i sticket. Vilken sits han satt sig i. Han kunde inte veta, tänkte han, medan han sprang nerför trapporna och ut på gatan. Åt vilket håll skulle han gå? Ett namn poppade upp i skallen. Chockartat att hjärnan kunde funka så. Plötsligt bara leverera ett tänkbart namn. Brian. Efternamn? Under tiden han, utan att tänka på av vilken anledning, vek av åt höger upprepade han namnet högt för sig själv.
"Brian... Brian. Brian Roberts. Visst var det Roberts?"

En man klädd i en traditionell klädedräkt och den lilla obligatoriska pillerburken på huvudet stirrade på honom. Han ignorerade mannens stela blickar och gick vidare. Men vad hjälpte det honom att ha kommit på vad han hette? Inte alls. Vad skulle han göra med den kunskapen? Gå till stamfiket och höra om han möjligtvis kände till Brian? Det var den bästa idén han kunde komma på. Han gjorde en helomvändning på stället och gick snabbt åt andra hållet. Nu hade han åtminstone ett mål att gå till.

9 kommentarer:

  1. Den desperationen..! Som att leta efter en nål i höstack... Jag gillar att det är lite svart humor där mitt i alltihopa. Superbra!

    SvaraRadera
  2. "Nu hade han åtminstone ett mål att gå till." ... fulländande avslut på en lite förvirrande textresa :)

    SvaraRadera
  3. Tack för respons!

    Ja, Birgitta, säkert lite förvirrande. Jag använder ju utdrag ur en längre manus som jag skriver på varje dag. Kul att använda skrivpuffen som en liten "starter".

    SvaraRadera
  4. Går det bra med NaNo? Är texterna som du lägger ut delar av den roman du skriver på nu? Eftersom jag har varit borta (mer eller mindre) från bloggvärlden en månad har jag inte hängt med ...

    SvaraRadera
  5. Hej Eva! Jo det går bra, fast ibland blir jag lite för stressad. Är alls ingen snabbskrivare och jag vill inte fylla ut bara för att komma upp i antalet ord per dag jag behöver för att ro utmaningen iland. Men jag har lovat mig själv att inte ge upp.

    Och yes, ibland lägger jag ut utdrag ur den text jag skriver på den dagen.

    Kul att du frågar!

    Och det kan nog bli lite förvirrande om man inte läst alla tidigare inlägg.



    SvaraRadera
  6. Ett mål att gå till är i alla fall en god början. Väldigt bra som vanligt :D

    SvaraRadera
  7. Härligt att kastas rakt in i storyn, jag vill alltid veta mer! Bra skrivet!

    SvaraRadera