Varför har det blivit så här?

-          Det går inte att vara spontan ihop med dig, sa han och slängde en snabb blick på henne, samtidigt som han körde högra handen genom den tjocka, mörkblonda luggen.

Måste han vara så lätt att läsa av? Så gör han alltid när han blir ängslig, tänkte hon.

-          Vad menar du? svarade hon, fast hon förstod.  

-          Alltså, så fort jag kommer med en kommentar. Kanske i och för sig ibland utan djupare eftertanke och utan att ha analyserat tanken först, innan jag öppnar munnen. Då kommer det vassa spjutet farande. Direkt, så snabbt, att jag inte hinner reagera.

Han pratade fort, snubblade på orden, som om han var rädd för att bli avbruten.  Är jag en liten petit maitre? Tanken dök upp i huvudet på henne medan hon betraktade hans mun som rörde sig oavbrutet. Varför har det blivit så här? tänkte hon, varför har JAG blivit så här? En osynlig tyngd la sig över hennes bröst. Hon rätade på ryggen och tog ett djupt andetag.

-          Spjut? sa hon högt, så är det väl ändå inte?

Hon försökte låta lätt på rösten. Betraktade honom. Undrar om jag lyckades?

-          Faktiskt. Så här är det. Du känner mig, eller hur?

Hans röst hade en säkrare, lugnare ton nu.

-          Ja det gör jag, tror jag.

-          Du vet mycket väl att jag då och då häver ur mig grodor. Men det är inte ditt jobb att hela tiden tillrättavisa mig. Ibland vore det skönt om en del fick passera, bara så där, utan anmärkningar och himlande ögon. Du och jag är inte tillsammans för att du ska uppfostra mig, tillade han i en bedjande ton och hans klara blå ögon betraktade henne.

-          Janne, så är det väl inte?

Nu var det hon som bad.

-          Jo, det är ett obevisligt faktum.

-          Obevisligt? Är det rätt ord i sammanhanget?

Han drog en lång suck, reste sig upp och vände henne ryggen.

-          Men Janne?