Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 1 mars 2012

Vägen till jobbet

Det gick så långt att hon allvarligt funderade på att ringa polisen. Men vad skulle hon säga?


- Det är en man som varje morgon när jag går till jobbet hoppar fram bakom ett hörn. Det behöver inte vara samma hörn. Han varierar sig. Eller också står han bakom de stora blomsterkrukorna på torget och gömmer sig och precis när jag ska gå förbi, tar han ett långt kliv så han hamnar mitt framför näsan på mig.

- OK. Det var ett underligt beteende, det medges. Men vad händer sen? Antastar han dig?

- Nej, han har bara en bister uppsyn. Han låtsas att han inte ser mig. Ser förbi mig med munnen i ett kärvt streck. Snarare känner jag det som att det är jag som står i vägen för honom. Och varje gång blir jag så chockad att jag inte kommer mig för att göra något. Jag rycker till, tar ett steg åt sidan och fortsätter sen att gå, helt enkelt.

- Jaha, men då kan vi inte göra något.

Nej det var inte någon idé att kontakta polisen. Det enda som återstod var att be till högre makter att hon en dag skulle slippa se hans grå kostym och hans tunna grå överkammade hårtestar. Varje morgon klev hon med dunkande hjärta av bussen vid busshållplatsen intill torget. Skulle han dyka upp idag också? Förresten, skulle hon prova att ta en annan väg? Hon bestämde sig och passade på att gå i bredd med några andra busspassagerare som gick åt det hållet. Lugnet spred sig i kroppen när hon närmade sig arbetsplatsen. Snart framme, hann hon tänka. I nästa sekund rasade hon rakt ner i gatan. Hon hann precis vända på huvudet och se ryggen på honom. Hans slitna grå kostym som försvann neråt gatan.

9 kommentarer:

  1. Beklämmande historia, bra berättat.

    SvaraRadera
  2. Känns som en upptakt. Du gör mig nyfiken på en fortsättning.

    SvaraRadera
  3. Men nu måste hon kunna polisanmäla honom. Kan möjligtvis vara lagligt att stå och trycka bakom hörn med bister uppsyn, men göra fällor så att folk kan skada sig, där går gränsen!

    Jag tror många kvinnor kan känna igen sig i den situation du skildrar... Det krypande obehaget som ingen tar på allvar.

    SvaraRadera
  4. Blir också nyfiken på en fortsättning =) Obehaglig man..

    SvaraRadera
  5. nyfiken på en fortsätten vidrig känsla

    SvaraRadera
  6. Ett tag fick jag nästan för mig att kvinnan i berättelsen var lite intresserad av mannen, fast på ett skojigt avigt sätt. Men sedan blev det förstås otäckt - innan jag började undra om det verkligen var mannen som hade gjort henne något, om det verkligen var han som fått henne att ramla. Hm, dessa mysterier ... Spännande!

    SvaraRadera
  7. Intressant, vad händer sedan? Jag tänker att det kan vara något mer trivialt, att hon jobbar på en stor arbetsplats och att mannen ska till samma ställe, att han har bråttom och bara är klumpig, att hon har misstänkt honom i onödan. Men det kan ta vilken vändning som helst ...

    SvaraRadera