Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 21 mars 2012

Åldern och livet

Hon begrep. Hajade att slutstadiets konturer, som tidigare varit om inte dolda så i alla fall diffusa, med bländande skärpa började framträda borta i horisonten. Mörka siluetter närmade sig med illavarslande hastighet, tornade upp sig över henne som om enorma dinosaurer skuggade hennes kropp. Hon insåg att hon var näst intill mitt i epilogen. Det var häromdagen insikten infann sig. Av en händelse fick hon syn på sig själv i ett av Hennes & Mauritz stora skyltfönster som vette ut mot Kungsgatan. Hon ryggade tillbaka. Kunde det verkligen vara hon? Axlarna var märkligt framskjutna och huvudet en aning framåtböjt med utskjutande haka. Hon drog underkäken neråt, rätade på axlarna, drog axelpartiet bakåt med brösten putande ut.

Intensiv rädsla spred sig inom henne. Vad hade hon gjort under alla år som kommit och sen passerat i rasande fart? Ingenting. Gått upp på morgonen, åkt till arbetsplatsen, jobbat, åkt hem, sänkt ner kroppen i soffan med en tallrik soppa och en ostsmörgås, satt på TV:n, somnat i soffan, vaknat upp ur sin slummer, forslat sig själv till sängen och somnat först efter att under några timmar vridit och vänt på sig, plötsligt helt klarvaken. Var detta allt?
Is that all there is, nynnade hon lågt för sig själv, if that’s all there is, my friends, then let’s keep dancing, let’s break out the booze and have a ball.

5 kommentarer:

  1. Skrämmande! Så vill VI inte ha det Ethel!

    SvaraRadera
  2. aj aj det här va grymt lite av det jag är mest rädd för kanske just därför jag gör saker. men att man en dag står där och kommer på att men oj vart tog allt vägen. Min gamla farmor hon lever än och sitter nöjt tillbaka om än dement men ändå nöjd och känner att hon i alla fall levt livet. så vill jag med känna en dag så det gäller att vi passar på Bra text.

    SvaraRadera
  3. Jag har alltid tänkt att jag, som gammal, kan sitta på en bänk i trädgården och vara nöjd, för jag har gjort vad jag har kunnat. Men det skulle nog vara lite roligare om jag kunde säga om mig själv såsom Georg Stiernhielm sade om sig och vilket också står på hans gravsten: Han levde glad så länge han levde.

    SvaraRadera
  4. Jättebra. Man känner gravitationen i axlarna.

    SvaraRadera