Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 4 januari 2012

Fortsätt

Brighton på engelska sydkusten sommaren 2002 (före alla hade GPS)

- Ser du på kartan var vi är?
- Kan vi stanna och kolla på kartan tillsammans? Jag är lite lost.
- Det är du som är kartläsaren. Om du hade engagerat dig lite mer hade du inte varit lost.
- Tack för den! Den värmde. Det var faktiskt du som snurrade till det. De var du som var så infernaliskt säker på att vi skulle svänga till höger istället för till vänster där borta. Som jag trodde. Och jag mitt pucko gjorde som du sa.
- Du var ju inte säker. Någon måste ta ansvaret.
- Nu stannar du! Annars kastar jag mig ur bilen i farten. Vi får fråga någon.

Tystnaden i bilen var nordpolsisig. Bara den elektriska veven hördes susa likt en vind som svepte förbi, när rutan på förarsidan gled ner.

- Madame, excuse me, Madame. Can I ask you something? ropade han medan han stack ut huvudet genom bilrutan.

Damen i underknälång mörkblå veckad kjol och blå blus med vit spets längs halsringningen vände sig om. Endast med möda lyckades hon hålla den kopplade Air Dale-terriern från att hoppa upp i hans ansikte. Han lutade sig en aning bakåt in i bilen för att undkomma hundens käftar.

- Yes, can I help you?
- We seem to be lost. Do you happen to know the way to Hotel Carlton?
- Oh yes! That’s easy. Only turn your car around and go back. Then, go straight on, you can’t miss it, sa hon och pekade neråt den gata de precis kommit från.

4 kommentarer:

  1. Ler. ett klassiskt problem. Därför vägrar jag vara kartläsare!

    SvaraRadera
  2. Konstigt att det alltid blir så.

    SvaraRadera
  3. Roligt.
    Vi som såg Vilse i pankakan kommer från denna generation. Nu finns som sagt GPS .

    SvaraRadera
  4. Jag kommer aldrig att skaffa GPS. Aldrig. Livet blir intressantare utan. :)

    SvaraRadera