Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 18 februari 2011

Jag och Sorin

Jag var femton år. Det var jag och Sorin, min bästa kompis. Jag hade tjejkompisar också på den tiden, men nu var det vi två killar. En het sommardag, vi svettades i skuggan under ett kastanjeträd med ryggen mot skogen. Framför oss bredde en stor äng ut sig med meterhögt torrt gult gräs blandat med vilda blommor, som jag inte kan namnen på, i lila och vitt. Vi anade mer än såg siluetten av ett enormt stort slott långt borta i den soldisiga horisonten. Sorin och jag satt och sparkade med fötterna i marken medan vi diskuterade gårdagens fotbollsmatch.

– Du vet Marcel, sa jag samtidigt som jag tog tag i ett grönt grässtrå, satte fast det i mellanrummet mellan tummarna och blåste.

Det bildades ett underligt sprittande orent ljud. Det lät som om jag inte lyckats sätta dit strået i det rätta helt spända läget.

– Du vet hur Marcel är, fortsatte jag. Jag vinkade som besatt att han skulle dribbla bollen åt mitt håll. Sakta in, skrek jag, eftersom jag var perfekt placerad för att enkelt göra en lobb rakt över målvakten. Här är jag, liksom. Men tror du han passade bollen? Inte alls. Han bara brötade på.

– Jag vet, han ser aldrig oss andra. Han tror att han gör allt bäst själv. Men du, Emil då, som målvakt. Hur kan de sätta honom i …

Det rasslade i gräset bakom oss. Jag vände mig halvt om. Den krypande rädslan satt hårt åtdragen i nacken. Han, jag tror i alla fall att det var en han, hade fett slickat bakåtkammat blåsvart hår och var klädd i en svart hellång rock. I ögonvrån såg jag att rockfodret var blodrött. Han gnällde, jämrade sig och visade sina spetsiga gula tänder i ett stort grin. Framtänderna lutade inåt som på en orm. Jag hann se hans salivblanka vassa stora hörntänder, sen kände jag ett hårt tryck mot halsen. Det spände i skinnet som när man sätter tänderna i en grillkorv. Jag vrålade. Tyngden försvann. Jag kastade mig upp, svängde ett varv runt. Jag flåsade tungt, hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Jag såg inget. Inte ens en skugga. Vinden kändes kall mot kinderna. Jag frös. Drog lätt med fingrarna över halsen, kände två sår precis under högra örat. Det sved. Kändes blött. Jag skakade av kyla, kände att jag spärrade upp ögonen när jag tittade på handen. Över mina vita fingrar strilade rött blod.

8 kommentarer:

  1. Ruggigt. Gillar beskrivningen av vampyrangreppet. Och "med ryggen mot skogen".

    SvaraRadera
  2. Fin stämningsfull miljöskildring i början men läskigt slut! Huga.

    SvaraRadera
  3. Hua, vilken vändning.
    Gillar

    SvaraRadera
  4. hahaha
    jättebra det var en vändning det.

    SvaraRadera
  5. Läskigt, ska akta mig och i fortsättningen inte sitta med ryggen mot skogen...

    SvaraRadera